Det blev någonting annat - Succurro ekipage- och organisationsutveckling

12–18 minuter

Det här är den tredje och avslutande delen i artikelserien Det blev inte livet jag hade tänkt mig – en personlig berättelse om hästar, kunskap, MS och vad som kan växa fram när livet tar en annan väg.

I dag har förändringen gått så långt att jag inte längre kan ta hand om mina hästar själv.

Det är en svår insikt att landa i.

Hästarna har inte bara varit ett intresse vid sidan av resten av mitt liv. De har varit min vardag, mitt arbete, min utbildning och en stor del av min identitet – min satsning. Att fodra, mocka, släppa ut, ta in, träna och lösa allt det där som behöver lösas när man har hästar har varit en självklar del av vem jag är.

Nu är jag beroende av att andra gör det åt mig.

Det är inte en symbolisk förlust som går att formulera om tills den låter som en möjlighet. Det är verkligheten. Den gör ont och den får göra ont.

Men även här, mitt i det som inte går att ändra, återstår den fråga som har följt mig genom hela livet:

Okej. Vad gör jag nu?

Det blev inte livet jag hade tänkt mig

Jag hade en mycket tydlig plan.

Jag skulle rida Grand Prix. Om jag sedan skulle tävla Grand Prix visste jag inte, men jag skulle lära mig att rida på den nivån. Jag skulle bli minst C-tränare. Jag skulle fortsätta utbilda mig, utvecklas som ryttare och arbeta praktiskt med hästar.

Det var inte någon lös dröm. Det var riktningen för mitt liv.

Så blev det inte.

Jag blev inte Grand Prix-ryttaren som jag hade bestämt mig för att bli. Jag blev inte C-tränare. Jag kunde inte fortsätta längs den väg som jag så länge hade betraktat som min.

Det finns fortfarande en sorg i det.

Jag tänker inte låtsas att drömmarna egentligen var oviktiga bara för att jag har hittat andra saker som betyder mycket. De var en del av min identitet och min bild av framtiden. När den framtiden gradvis försvann förlorade jag också delar av den människa jag hade trott att jag skulle bli.

När en dörr stängs öppnas inte alltid genast en annan, komplett med stämningsfull belysning och en skylt som säger: ”Här börjar ditt nya, ännu bättre liv.”

Ibland står man bara där framför en stängd dörr.

Och undrar vad fan man ska göra nu.

Frågan som har följt mig genom livet

Just den frågan – Vad gör jag nu? – har på många sätt blivit avgörande för mitt liv. Men för mig har frågan framför allt handlat om hur: Hur tar jag mig vidare utifrån de förutsättningar jag har nu?

Inte för att jag alltid har varit helt orädd, positiv eller säker på att allt ska ordna sig. Det har jag inte. Jag har varit rädd, förbannad, ledsen och uppgiven. Jag har haft perioder då jag inte har sett någon särskilt tydlig väg framåt.

Men när någonting inte har fungerat har jag sällan kunnat nöja mig med att konstatera det.

Jag har velat förstå.

Vad är det som händer här?

Vad behöver jag veta?

Finns det någonting jag kan påverka?

Och om jag inte längre kan göra det på det sätt jag hade tänkt – finns det ett annat sätt?

Den inställningen är inte någonting som MS gav mig. Jag har varit nyfiken och sökt efter svar sedan jag var barn. Men livet har sett till att ge mig ovanligt många anledningar att göra det.

Min kunskapstörst och mina utmaningar har, kan man säga, arbetat ganska effektivt tillsammans.

Jag lärde mig för att jag behövde

När jag mådde dåligt började jag läsa psykologi och självhjälpsböcker. Jag behövde förstå hur huvudet fungerade och hur jag kunde hjälpa mig själv att må bättre.

När skolan inte fungerade för mig sökte jag mig till pedagogiken. Långt senare gav förståelsen av min ADHD ytterligare svar på varför vissa sätt att lära aldrig riktigt hade passat mig.

När jag ville utvecklas som ryttare började jag läsa om målsättning och mental träning. Det räckte inte för mig att vilja nå någonstans. Jag ville förstå hur man arbetar för att faktiskt ta sig dit.

När min häst var spänd och jag inte hade råd att hela tiden anlita någon annan utbildade jag mig till hästmassör.

När min kropp inte svarade på träningen som jag förväntade mig började jag läsa träningslära.

När jag ville förstå om kosten kunde påverka kroppen och sjukdomen fyllde jag hyllorna med böcker om kost och nutrition.

Jag har sällan börjat lära mig någonting enbart för att det verkade trevligt att kunna. Jag har lärt mig för att jag har behövt förstå eller lösa någonting verkligt.

Psykologi, pedagogik, mental träning, hästens kropp, träningslära och nutrition kan se ut som olika spår. För mig har de vuxit fram ur samma frågor:

Vad är det egentligen som händer här?

Och vad behöver jag förstå för att kunna ta nästa steg?

Min bredd är inte spretighet

Utifrån kan det kanske se ut som om jag ägnar mig åt väldigt många olika saker.

Ena dagen skriver jag om protein och hull. Nästa om träningsbelastning och återhämtning. Sedan fastnar jag i hur en häst lär sig någonting, hur man bygger upp en övning eller varför tio kilo grovfoder inte nödvändigtvis är samma sak som tio kilo grovfoder.

Men för mig är det inte en samling fristående ämnen.

Kroppen går inte att skilja från huvudet. Träningen går inte att skilja från återhämtningen. Pedagogiken går inte att skilja från inlärningen. Hästens förutsättningar går inte att skilja från människans förmåga att förstå, kommunicera och anpassa träningen.

Jag hade aldrig kunnat planera den utbildningsväg som ledde hit. Den hade sett fullständigt orimlig ut i en studiekatalog.

Men det är här svaret finns på varför jag har den bredd jag har i dag.

Jag är ett resultat av den nyfikenhet jag hade med mig från början, det jag har varit med om och det sätt jag har valt att möta det på.

MS gjorde mig inte till den jag är.

Men jag hade inte heller varit samma människa utan sjukdomen och allt jag har behövt lära mig för att leva med den.

Jag skulle inte ha valt det.

Jag behöver inte kalla förlusterna för gåvor eller vara tacksam för sjukdomen. Men jag kan inte plocka bort den ur min historia och fortfarande vara den jag är i dag.

Lösningsorientering har också en baksida

Min förmåga att hitta lösningar har hjälpt mig att fortsätta långt efter att förutsättningarna började förändras.

När en sak blev svårare gjorde jag en liten justering. När den inte längre räckte hittade jag en ny. Jag satte mig på en pall. Jag organiserade arbetet annorlunda. Jag gjorde flera saker samtidigt för att spara steg. Jag tog hjälp. Jag hittade sätt att fortsätta.

Varje lösning gjorde vardagen möjlig lite längre.

Men lösningsorienteringen har också en baksida.

När varje nytt problem får en liten lösning kan det dröja innan man ser det större mönstret. Förändringen sker i så små steg att man vänjer sig vid varje ny nivå. Det är först när man tittar tillbaka som man ser hur långt man har förflyttat sig.

Till slut finns det också gränser som inte går att organisera sig runt.

Det betyder inte att lösningsorienteringen har misslyckats. Det betyder att lösningen inte alltid är att kunna fortsätta med samma sak på nästan samma sätt.

Ibland är nästa steg att erkänna att någonting har förändrats på riktigt.

Att någonting kanske är slut.

Och att frågan Vad gör jag nu? därför måste få ett helt nytt svar.

Ibland behöver hjärnan bara vara tyst

Det har funnits perioder då det har varit mörkt.

Det finns fortfarande sådana perioder.

Jag tror inte att vägen genom sorg och förlust går ut på att hålla ihop hela tiden. Man behöver våga titta på det som gör ont. Tillåta sig att bryta ihop ibland. Gråta. Skrika. Förbanna sjukdomen, kroppen, omständigheterna och allt det där som aldrig blev som man hade tänkt sig.

Men man orkar inte heller känna och bearbeta allting hela tiden.

Ibland har jag tagit hjälp av radioprogram och tv-serier för att få tyst på hjärnan en stund. För att slippa höra tankarna och få en paus när jag inte har orkat med dem längre.

Ibland behöver man inte komma fram till något klokt.

Ibland behöver man säga åt hjärnan att hålla tyst, sätta på en feelgoodfilm och koncentrera sig på det mest grundläggande: få i sig mat, försöka sova och ta sig igenom dagen.

Det är också ett sätt att ta hand om sig själv.

Lyckopiller i vardagen – mötas, lära, lära ut.

Samtidigt går det knappast att överskatta hur mycket hästarna, ridningen och människorna omkring den har betytt under de tunga perioderna.

Mina ridlektioner och träningar har många gånger fungerat som lyckopiller. Mötet med mina instruktörer, själva arbetet tillsammans med hästen och känslan av att få vara helt närvarande i någonting har kunnat rädda en hel dag – ibland en hel vecka.

Och senare har mötet med mina egna elever fått samma betydelse.

Jag kan komma till en lektion efter en tung dag och gå därifrån med ett leende på läpparna. För i mötet med en elev får jag vara i det jag älskar. Jag får tänka, se, förstå och hjälpa. Jag får finnas där för någon annan och känna att det jag kan faktiskt gör skillnad.

Sådana stunder påminner mig om att livet trots allt kan vara rätt gött att leva.

Mina elever undrar ibland om jag aldrig bryter ihop.

Jo då.

Det gör jag.

Men glädjen de möter är inte någon fasad. Jag spelar inte oberörd och låtsas att allting är bra.

Jag är tydligen bara lite som en labrador.

När jag möter dem blir jag genuint glad i stunden. Inte tramsig och inte tillgjord. Jag är bara där – helt och hållet i mötet, i hästen och i det vi ska göra tillsammans.

Sorgen kan vara verklig samtidigt som glädjen är verklig.

Den ena gör inte den andra till en lögn.

Mitt arbete har fått en annan form

Jag trodde att min väg framför allt skulle handla om hur långt jag själv kunde komma som ryttare.

I stället har en allt större del av mitt arbete kommit att handla om hur långt jag kan hjälpa andra att komma – och om att ge dem den förståelse jag själv så ofta har sökt.

Jag rider i princip inte längre. Jag kan inte heller göra allt det praktiska arbetet kring hästarna som tidigare fyllde mina dagar.

Men jag kan fortfarande förstå, analysera, formulera och lära ut.

På sätt och vis håller mitt arbete därför på att byta kropp.

Det som tidigare framför allt levde i min egen ridning, i mina händer och i arbetet bredvid hästen får nu också leva i texter, kurser och verktyg som andra kan använda.

När jag undervisar vill jag inte bara säga vad någon ska göra medan jag står bredvid. Jag vill att hon ska förstå hur hon ska göra, varför hon gör det och vilka tecken hon ska leta efter för att avgöra om det fungerar.

När jag skriver en artikel vill jag inte bara lämna ett snabbt svar. Jag vill hjälpa läsaren att se sambanden bakom svaret.

När jag bygger en kurs eller ett verktyg vill jag göra kunskapen praktiskt användbar. Inte bara till någonting man har hört eller läst, utan till någonting man kan använda i stallet, vid foderbordet och på ridbanan – även när ingen tränare står bredvid och berättar vad nästa steg är.

Det blev inte den roll jag hade planerat.

Men allt det jag lärde mig för att försöka rädda min ursprungliga plan blev byggmaterial till någonting annat.

Jag hann inte riktigt dit jag skulle.

Men kunskapen gick inte förlorad.

Jag har fortfarande bråttom

Jag har fortfarande bråttom.

Det är sagt med ett halvt leende, men det är också fullständigt sant.

Jag vet inte hur länge jag kan göra det jag kan i dag. Min funktionsförmåga fortsätter att begränsas och kroppen har hittills visat ett förvånansvärt svagt intresse för att lämna en praktisk tidsplan.

Ett tydligt bäst före-datum hade varit användbart.

Men tydligen ingick inte det i paketet.

Förr handlade brådskan om att hinna rida, träna och lära mig så mycket som möjligt medan kroppen fortfarande kunde göra det jag bad den om.

Nu handlar den om någonting annat.

Jag vill hinna ta vara på det som vägen faktiskt gav mig. Jag vill formulera det jag har förstått, bygga det jag fortfarande bär inom mig och göra kunskapen användbar för andra.

Jag vill skriva texterna, skapa kurserna och utveckla verktygen.

Inte bara för att jag är rädd för vad jag kommer att förlora, utan för att jag vet hur mycket jag fortfarande har att ge.

Samtidigt går det inte att betrakta framtiden som en enkel nedräkning.

Jag vet inte vilka möjligheter tekniken, hjälpmedlen och forskningen kommer att skapa. Kanske kommer något jag håller på att förlora att kunna kompenseras på ett sätt som inte är möjligt i dag. Kanske kommer nya sätt att arbeta göra det möjligt för mig att fortsätta med sådant som kroppen inte längre klarar på samma sätt.

Kanske inte.

Jag kan inte bygga mitt liv på att en lösning ska komma utifrån. Men jag behöver inte heller utgå från att dagens begränsningar är den slutgiltiga gränsen för vad som någonsin kommer att vara möjligt.

Jag vet inte allt som sjukdomen kommer att ta.

Men jag vet inte heller allt som framtiden kommer att ge.

Hon brukar komma på någonting

När jag blir rädd för nästa försämring försöker jag komma ihåg vem det är som ska möta den.

Det är samma människa som har mött alla de tidigare förändringarna.

Samma människa som köpte en tunn bok om fotledsträning när fotlederna började vika sig.

Samma människa som gick MS-kursen direkt efter diagnosen för att få veta vad hon hade att förhålla sig till.

Samma människa som har läst, utbildat sig, prövat, anpassat och börjat om fler gånger än hon kan räkna.

Min lösningsorientering har inte gjort mig osårbar. Den har inte kunnat stoppa sjukdomen, öppna varje stängd dörr eller hindra mig från att sörja.

Den har inte gjort det möjligt att lösa allt.

Men den har tagit mig hit.

Och den kommer att vara med mig också i det som kommer härnäst.

Ibland kommer ett annat sätt inte att vara lika bra som det gamla. En del förluster är faktiskt förluster, och det blir inte ärligare av att kalla dem möjligheter.

Men jag har gång på gång kunnat fråga:

Okej. Det här är förutsättningarna nu. Vad kan jag göra med dem?

Mitt svar:

”-Hon brukar komma på någonting, den där människan.”

Jag blev inte mindre

Jag blev inte Grand Prix-ryttaren jag hade föreställt mig. Jag blev inte C-tränare. Det finns dagar då jag fortfarande sörjer den person jag trodde att jag skulle bli och allt jag inte hann göra.

Men livet som växte fram blev inte bara en sämre reservplan.

Jag blev någonting annat.

Jag fick en större förståelse för hur kropp, tanke, känsla, lärande och träning hänger samman. Jag fick erfarenheter som har gjort mig bättre på att se människan och hästen framför mig. Jag samlade kunskap inom områden som jag aldrig hade kommit på att förena om vägen hade fortsatt spikrakt.

Jag kan inte säga att allt blev bättre.

Men mycket blev bra. En del blev kanske till och med bättre än det jag själv hade kunnat planera.

Jag har fortfarande dagar i mörker. Skillnaden är att jag i dag också vet hur mycket det finns kvar som jag vill undersöka, skapa och lära ut.

Jag vet inte hur länge jag kan göra det jag gör i dag.

Därför har jag fortfarande bråttom.

Inte längre för att hinna bli den ryttare jag en gång hade bestämt mig för att bli. Nu handlar brådskan om att hinna ta vara på det som vägen faktiskt gav mig.

Att formulera det jag har förstått.

Att bygga det jag fortfarande bär inom mig.

Att göra kunskapen användbar för andra.

Det finns fortfarande texter som behöver skrivas, kurser som behöver byggas och frågor som jag inte har tänkt färdigt kring.

Så nej.

Jag har faktiskt inte riktigt tid att dö än.

Jag måste göra det här klart först.