Under alla år jag har undervisat har jag slagits av samma sak om och om igen.
Oavsett om det handlar om ridning, hantering, utfodring eller träning återkommer samma mönster.
Vi människor överskattar ofta hur tydliga vi är.
Och vi underskattar hur mycket hästen faktiskt behöver få lära sig.
Det är egentligen inte konstigare än så.
Vi ser målet framför oss. Hästen ser bara det vi visar den just nu.
När en häst springer förbi ett hinder säger vi
ibland att den vägrade hoppa.
Men kanske förstod den aldrig uppgiften helt
– eller så finns det något annat bakom reaktionen som vi ännu inte har fått syn på..
När hästen inte går i den form vi önskar letar vi ofta efter lösningar för huvudet och halsen.
Men kanske har den ännu inte fått förutsättningarna att hitta balansen som leder dit.
När en häst upplevs stressad försöker vi ibland dämpa beteendet.
Men kanske försöker den bara hantera en situation den inte riktigt förstår.
När två människor bedömer samma hästs hull och kommer fram till olika slutsatser tänker vi lätt att någon av dem har fel.
Men ofta tittar de bara genom olika referensramar.
I alla de här situationerna är det lätt att leta efter fel.
Hos hästen.
Hos människan.
Hos utrustningen.
Hos träningen.
Men väldigt ofta handlar problemet egentligen om information.
De flesta vill göra rätt.
Jag tror att de flesta hästar vill göra rätt. Och jag tror att de flesta människor också vill göra rätt.
Det som saknas är sällan vilja.
Ofta är det i stället tydlighet – kring vad uppgiften faktiskt är och vad som krävs för att kunna utföra den.
För hästen kan inte läsa våra intentioner. Den kan bara tolka den information vi ger den. Den kan inte veta vad vi tänkte. Den kan bara lära sig det vi faktiskt lyckas förmedla.
Det här har blivit en viktig påminnelse för mig själv.
När något inte fungerar försöker jag numera ställa andra frågor än jag gjorde förr.
Inte:
”Varför håller hästen på så där?”
Utan:
”Vad kan ligga bakom att hästen reagerade eller agerade så?”
Och därefter den kanske allra viktigaste frågan:
”Har jag verkligen gjort uppgiften begriplig?”
De frågorna förändrar ofta hela samtalet.
De flyttar fokus från skuld till förståelse.
Från frustration till nyfikenhet.
Från att försöka rätta hästen till att försöka förstå den.
För då börjar jag fundera över var hästen befinner sig – både mentalt och fysiskt. Vad den redan har lärt sig. Vilken information den faktiskt har fått. Och om den verkligen har de förutsättningar som krävs för att förstå och genomföra den uppgift jag ber den om.
Kanske är det därför jag gång på gång återkommer till samma slutsats, oavsett vilket ämne jag skriver om.
Hästar är inte tankeläsare.
De försöker förstå världen utifrån den information vi ger dem.
Och vårt ansvar är inte bara att veta vart vi vill.
Det är att hjälpa hästen att förstå vägen dit.
❤️
📚Vill du läsa mer?
Hindret är sällan problemet
Vi ser ett hinder och tycker att uppgiften borde vara självklar: hoppa över. Men hästen ser några bommar framför sig. Vad behöver den egentligen förstå och kunna för att lösa uppgiften – och vad händer när vi börjar utbilda i stället för att bara försöka få hästen över hindret?
När travhästen blir ridhäst
En före detta travhäst kommer inte till sitt nya liv som ett oskrivet blad. Den har redan en utbildning – men den är skapad för en annan uppgift. Vad händer när vi börjar skilja på det hästen redan kan och det vi faktiskt behöver hjälpa den att lära sig?
När samma sak betyder olika saker
En signal har ingen självklar betydelse för hästen. Samma signal kan ha fått olika innebörd i olika sammanhang – och det vi tror att vi kommunicerar är därför inte alltid det hästen uppfattar. Vad händer när vi börjar fundera över vad signalen faktiskt betyder för just den här hästen?