Om hästen har svårt för galoppen är den självklara lösningen ofta att galoppera mer. Men ibland behöver vi göra nästan tvärtom.

En häst som har svårt att fatta galopp, tappar galoppen, blir fyrtaktig, springer iväg eller faller isär behöver förstås träna galopp.

Men det betyder inte nödvändigtvis att den behöver galoppera mer just nu.

För galoppen är inte bara något hästen gör. Det är också något hästen behöver ha de fysiska förutsättningarna för att kunna göra.

Och ibland är det just där problemet finns.

När lösningen blir mer av problemet

Det finns ett väldigt mänskligt antagande i träning:

Det hästen är dålig på behöver den göra mer av.
Är tölten dålig? Tölta mer.
Är galoppen dålig? Galoppera mer.
Har hästen svårt för öppnor? Rid fler öppnor.
Är hoppningen dålig? Hoppa mer.

Och ibland är det helt rätt. För att bli skicklig på något behöver man också öva på det.

Men resonemanget hoppar över en viktig fråga:

Varför är hästen dålig på uppgiften?

Om problemet är att hästen ännu inte förstår uppgiften eller behöver öva sin motoriska skicklighet kan repetition vara precis vad som behövs.

Men tänk istället på en häst som saknar styrkan att hålla kroppen organiserad i galoppen. Den kanske är stel, har svårt att balansera sig eller ännu inte kan koordinera kroppen tillräckligt väl för det vi ber den om.

När den galopperar löser den situationen så gott den kan.

Den kanske ökar tempot.
Blir lång.
Tappar balansen.
Blir fyrtaktig eller passaktig.
Bryter av.
Eller behöver mycket hjälp från ryttaren för att överhuvudtaget hålla ihop galoppen.

Det finns också hästar där bakbenens rörelse i galoppen blir mycket nära jämfota. Istället för en tydlig separation mellan bakbenens rörelser arbetar de mycket nära varandra.

Hos vissa hästar är det framför allt bakbenen som visar det här mönstret, medan frambenens rörelse är tydligare separerad. Hos andra kan hela galoppen få en betydligt mer jämfotabetonad karaktär, både fram och bak.

Det är ett rörelsemönster som jag bland annat stött på hos många araber och arabkorsningar men även hos andra raser.

Även här blir frågan inte bara hur får vi hästen att galoppera mer korrekt?

Vi behöver fundera över vad hästen behöver utveckla för att kunna separera benen och organisera kroppen annorlunda i galoppen.

Om vi upprepar samma galopp om och om igen tränar vi visserligen galopp.

Men vad är det egentligen hästen tränar på?

Den kan lika gärna bli bättre på att använda den strategi den redan har för att lösa en uppgift som kroppen ännu inte riktigt klarar.

Travhästen gör det tydligt

Det här blir ofta väldigt synligt hos före detta travhästar.

En häst som under en stor del av sitt tidigare liv har tränats för att trava fort och effektivt ska plötsligt använda kroppen på ett helt annat sätt.

Nu vill vi kanske att den ska galoppera på en volt, balansera en ryttare, reglera tempot och så småningom kunna förändra galoppen utan att förlora balansen.

Det är en ganska stor förändring av arbetsuppgift.

Det är därför inte särskilt märkligt om galoppen från början är svår.

Men samma problematik finns långt ifrån bara hos travare. Även en före detta galoppör kan behöva lära sig att använda sin galopp på ett helt annat sätt när arbetsuppgiften förändras. Fördjupa dig gärna i tankar kring omutbildning av trav- men även galopphästar.

Och så har vi islandshästen

Hos islandshästar kan vi möta något som på ytan ser lite annorlunda ut men som väcker samma fråga.

Galoppen kan vara flack, fyrtaktig eller passaktig. Hästen kanske har svårt att hålla galoppen genom svängar eller på volt. Ibland går det bättre rakt fram än när kraven på balans ökar.

Det är lätt att göra detta till ett rent gångartsproblem.

Men innan vi bestämmer oss för att hästen behöver träna mer galopp kan det vara klokt att fråga:

Vad behöver hästens kropp kunna för att den galopp vi vill ha ska vara möjlig?

Där blir frågan betydligt mer intressant.

Men vad är det egentligen som är svårt?

Ibland är problemet mycket mindre dramatiskt än så.

Hästen galopperar alldeles normalt när den väl galopperar, men har svårare att fatta den ena galoppen än den andra.

Då behöver vi återigen akta oss för att dra slutsatsen:

Den har svårt för vänster galopp – alltså måste vi fatta vänster galopp oftare.

För varför är vänster galopp svårare?

Problemet kan ligga hos hästen.

Det kan ligga hos ryttaren.

Och ganska ofta finns det förmodligen delar hos båda.

Ibland är det en helt vanlig utbildningsfråga

Alla skillnader mellan höger och vänster galopp behöver inte vara stora problem.

Tvärtom.

Hos relativt outbildade hästar är det vanligt att den ena sidan är lättare än den andra. Hästen är inte helt liksidig och kan exempelvis vara mer rörlig i ena sidan och kortare eller mindre rörlig i den andra. Andra beskriver samma upplevelse som att hästen är mjukare åt ena hållet och stelare åt det andra.

Här behöver vi inte se några dramatiska reaktioner alls.

Hästen kanske helt enkelt fattar den ena galoppen lättare.

Då kan en stor del av arbetet handla om att utbilda ryttaren.

Hur förbereder jag hästen?

Hur placerar jag min egen kropp?

Hur ger jag hjälpen?

Och hur hjälper jag just den här hästen att organisera sin kropp så att den får en rimlig möjlighet att lyckas?

Om fattningen blir fel behöver det inte bli någon konflikt kring det.

Vi kan göra om, förändra förberedelsen och hjälpa ekipaget att hitta ett bättre sätt.

En mer utbildad häst kan ibland kompensera för en ganska otydlig hjälp och därmed dölja ryttarens svårighet. Den mindre utbildade hästen avslöjar den betydligt snabbare.

Det betyder inte nödvändigtvis att hästen har ett galopproblem.

Ibland håller både häst och ryttare helt enkelt fortfarande på att lära sig.

När fattningen avslöjar något annat

Men ibland ser det annorlunda ut.

Galoppfattningen ställer specifika krav på hästens kropp. Hästen ska lämna ett rörelsemönster och organisera kroppen för ett nytt, asymmetriskt rörelsemönster.

Det kräver bland annat rörelse och stabilitet genom rygg, länd- och bäckenregion samt en fungerande samordning mellan fram- och bakdel.

Därför kan fattningen också bli ett av de tillfällen då en svaghet, asymmetri, bristande rörlighet eller obehag blir tydligare.

Ibland ser vi bara att den ena fattningen är betydligt svårare.

Men ibland blir reaktionen tydligare.

Hästen kanske slår med svansen, blir motvillig, sparkar framåt eller utåt med det inre bakbenet, bockar eller lägger bakdelen kraftigt inåt.

Det betyder inte automatiskt att vi genom beteendet kan tala om var problemet sitter.

Men det är information.

Och framför allt är det inte något jag skulle vilja svara på med:

Då fattar vi galopp tio gånger till.

Om beteendet är nytillkommet, tydligt, återkommande eller ger anledning att misstänka smärta behöver hästen förstås bedömas utifrån det. Ibland är veterinärutredning rätt nästa steg.

Men fysisk begränsning behöver inte alltid betyda skada.

Hästen kan också sakna styrka, stabilitet eller rörlighet för det vi ber den om. Då kan olika avsuttna och uppsuttna övningar användas för att successivt utveckla dessa förmågor.

Och återigen kan det innebära att vi under en period arbetar med något helt annat än galopp för att så småningom få en bättre galopp.

Och så har vi korsgaloppen

Ett annat exempel är korsgalopp – det som på engelska ofta kallas disunited canter.

Hästen galopperar då exempelvis i höger galopp fram men vänster galopp bak, eller tvärtom.

Traditionellt har jag framför allt mött korsgaloppen som något vi ska korrigera.

Hästen hamnade i korsgalopp. Bryt av. Fatta ny galopp.

Klart.

Men varför hamnade hästen i korsgalopp?

Det var en fråga jag själv började fundera betydligt mer över när jag fördjupade mig i Gillian Higgins material om sacroiliacalederna, de sacroiliaca ligamenten, iliopsoasmuskulaturen och lumbosakralområdet.

För korsgaloppen kan vara mer än ett utbildningsproblem.

Problem och smärta i bland annat rygg- och SI-regionen har i veterinär forskning förknippats med sämre galoppkvalitet, fyrtaktig galopp, svårigheter att bibehålla galoppen, bockningar och sparkar – och även korsgalopp.

Det betyder inte att en häst som någon gång hamnar i korsgalopp har ont i SI-regionen.

Korsgaloppen är ett symptom, inte en diagnos.

Men om hästen återkommande korsgalopperar, särskilt om det är nytillkommet eller förekommer tillsammans med andra förändringar i rörelsemönster, prestation eller beteende, tycker jag att frågan behöver bli större än:

Hur får jag hästen att sluta korsgaloppera?

Jag vill veta:

Varför väljer eller behöver hästen organisera galoppen på det här sättet?

Ibland är svaret utbildning, balans eller styrka.

Ibland kan det finnas fysisk begränsning eller smärta som behöver utredas.

Och ibland behöver vi samla mer information innan vi överhuvudtaget vet vilken av de vägarna vi ska gå.

Jag har själv sett hästar där korsgaloppen minskat efter arbete med övningar av den typ Higgins beskriver för att utveckla styrka, stabilitet och rörlighet kring bland annat bål, bäcken och bakdel.

Det bevisar förstås inte vad som från början orsakade korsgaloppen.

Men det har gjort mig betydligt mindre intresserad av att bara korrigera den – och betydligt mer intresserad av att förstå varför den uppstår.

För återigen: det vi ser är observationen. Inte förklaringen.

När hästen egentligen vill springa mer, inte mindre

Sedan finns det ytterligare en häst.

Den är het, framåtbjudande och vill väldigt gärna springa.

I galoppen kanske den lägger bakdelen långt innanför, springer på tvären, blir stark och laddad. Ibland kan även den hästen bocka eller sparka bakut.

Men det behöver inte betyda samma sak som när en annan häst reagerar på grund av fysisk begränsning eller obehag.

I vissa fall uppstår konflikten när hästen vill framåt och ryttaren försöker hålla tillbaka den.

Hästen säger ungefär:

Släpp mig. Jag vill springa.

Och ryttaren svarar med mer broms.

Då behöver vi fundera på hur vi ska tackla just den situationen.

Lösningen kan knappast vara att sitta kvar med handbromsen i genom hela galoppen.

Kanske behöver hästen bli mer lyhörd och lära sig att vänta.

Kanske behöver den få använda sin överskottsenergi på ett bättre sätt.

Kanske behöver vi hjälpa den att förstå att den kan galoppera utan att springa iväg.

Men även här behöver vi vara försiktiga med våra slutsatser.

Varför vill hästen springa?

Är den energisk och väldigt framåtbjudande?
Är den spänd?
Är den stressad?

Har den lärt sig att lösa balansproblem genom högre tempo?

Eller finns det något annat bakom beteendet?

Bockningen är återigen en observation.

Sammanhanget hjälper oss att förstå vad den kan betyda.

Fattningen berättar mycket om galoppen

Det finns ett gammalt instruktörsmässigt resonemang om betydelsen av en bra galoppfattning.

Sätter man fattningen får man ofta också en bättre galopp efteråt.

Det är intressant att fundera över varför.

En bra fattning skapar förstås inte magiskt en bra galopp.

Men den kan vara ett tecken på att hästen redan inför fattningen har lyckats organisera kroppen för den galopp som ska följa.

Om hästen istället måste rusa in i galoppen, kasta kroppen åt sidan, flytta bakdelen kraftigt inåt eller göra flera försök innan den lyckas har vi fått annan information.

Det gör fattningen intressant i sig.

Inte bara som något vi ska lyckas med, utan som ett tillfälle att observera hur hästen löser övergången till galopp.

Och det kan hjälpa oss att förstå vad vi behöver arbeta vidare med.

Vad behöver egentligen förändras?

Nu börjar problemet bli betydligt större än frågan om vilken galoppövning vi ska välja.

Två ekipage kan visa nästan exakt samma sak:

Hästen har svårt för vänster galopp.

Men lösningen kan vara helt olika.

I det ena ekipaget behöver ryttaren lära sig hur den ska hjälpa hästen.

I ett annat behöver hästen bli starkare, smidigare eller mer koordinerad.

I ett tredje behöver hästen förstå vad ryttarens hjälp betyder och vad den förväntas göra.

Och ibland behöver vi först undersöka varför hästen reagerar som den gör innan vi tränar vidare.

Det är en viktig skillnad.

För innan vi väljer vad vi ska göra behöver vi försöka förstå vad det är som behöver förändras.

[HÄR KAN RUTAN OM LEKTION – TRÄNING – UTBILDNING PLACERAS, MED LÄNK TILL FÖRDJUPNING OM MODELLEN.]

En gammal clinic som stannade kvar

För många år sedan var jag på en clinic med Erik Lette, som då var ett av de stora namnen inom svensk dressyr.

Jag minns särskilt en av hästarna som visades.

Den hade problem med galoppen och man hade under en period valt att inte galoppera den alls.

Istället hade man arbetat vidare med annan dressyrträning, bland annat skänkelvikningar. Tanken var alltså inte att ge upp galoppen, utan att utveckla andra delar av hästens kropp och utbildning innan man återvände till den.

Den tanken stannade kvar hos mig.

Sedan dess har jag arbetat med flera hästar där jag har valt olika varianter på samma princip.

Ibland har vi låtit galoppen under ryttare vara ifred en period och arbetat med annat. Vi kan då ibland ha låtit hästen få fatta galopp och träna galoppen på longering. Ibland lös på ridbanan.

För då kan vi plocka bort ryttarens vikt, balans och hjälper ur ekvationen och se vad som händer.

Kan hästen fatta den svåra galoppen utan ryttare?

Hur ser fattningen ut då?

Hur ser själva galoppen ut när den väl kommer?

Det ger oss mer information om problemet vi försöker lösa.

För ”hästen har svårt för vänster galopp” är egentligen ingen förklaring. Det är bara en beskrivning av vad vi ser.

När måste galoppen stärkas innan den kan tränas?

Här kommer vi tillbaka till början.

Ibland är den ena galoppen bara lite svårare.

Då kanske hästen framför allt behöver utbildning. Ryttaren kanske behöver bli skickligare på att förbereda och hjälpa hästen, och hästen behöver få tillräckligt många bra erfarenheter av fattningen för att förstå och koordinera uppgiften.

Men ibland är skillnaden så stor att det inte räcker.

Hästen har helt enkelt mycket svårare att organisera kroppen i den ena galoppen.

Då hamnar vi i en till synes märklig situation:

Vi behöver stärka galoppen innan vi kan träna galoppen ordentligt.

Och det arbetet behöver inte framför allt ske i galopp.

Det kan ske genom andra rörelser och gångarter där vi kan utveckla de egenskaper som hästen behöver – styrka, balans, rörlighet, koordination och förmågan att kontrollera sin kropp – utan att gång på gång försätta den i den uppgift där den ännu inte klarar att använda dem.

Sedan återvänder vi till galoppen.

Och ser vad som har hänt.

Men galoppen går väl inte att förändra?

Det finns ett gammalt resonemang om att traven går att utveckla medan galoppen är något hästen i princip föds med.

Och det är både sant och falskt.

Hästens grundförutsättningar spelar roll. Vi kan inte träna fram vilken galopp som helst ur vilken häst som helst. Exteriör, individuellt rörelsemönster och hästens naturliga förutsättningar sätter ramar för vad som är möjligt.

Men det är inte samma sak som att galoppen inte går att utveckla.

En ganska ordinär men normal galopp kan genom långsiktig träning bli starkare, mer balanserad, mer reglerbar och mer bärig.

Det måste den faktiskt kunna bli.

Annars skulle vi heller aldrig kunna utbilda en häst från en vanlig grundgalopp till samling, galoppombyten, piruettarbete och andra mer avancerade uppgifter.

Men vi behöver skilja på några olika frågor:

Kan galoppen förändras?

Hur mycket kan just den här hästens galopp förändras?

Och hur lång tid krävs för den förändringen?

Det sista glöms lätt bort.

Det som går att utveckla på två eller tre år är inte nödvändigtvis det vi kan förändra under några veckors intensiv galoppträning.

Och här finns ytterligare en fråga som kanske är ännu viktigare när vi möter hästen med en mycket svag eller avvikande galopp:

Ser vi hästens slutliga begränsning – eller ser vi bara vad hästen klarar att göra med den kropp den har idag?

Det vet vi inte alltid från början.

Galoppen kräver mer än galopp

En bättre galopp kräver bland annat styrka, balans, rörlighet och koordination.

Hästen behöver kunna organisera kroppen när belastningen förändras. Den behöver kunna stabilisera bålen, hantera viktförskjutningar och använda fram- och bakdel tillsammans utan att bara lösa situationen genom att öka tempot.

Den behöver också ha tillräcklig rörlighet för uppgiften.

Och den behöver kunna göra allt detta samtidigt.

Det är därför en galoppfattning inte bara är en knapp vi trycker på.

Den är resultatet av en ganska avancerad fysisk och motorisk uppgift.

Om någon av förutsättningarna saknas kan vi därför arbeta med just den förutsättningen.

Utan att hästen galopperar.

Träna det som galoppen behöver

Här blir skillnaden mellan att utföra en uppgift och att träna förmågan bakom uppgiften viktig.

Om hästen exempelvis har svårt att hålla balansen på böjda spår behöver inte all träning ske i galopp på böjda spår.

Vi kan:

• arbeta med kvaliteten i skritten och traven.
• träna övergångar.
• arbeta med tempoväxlingar och hästens förmåga att förändra steglängd utan att förlora balans.
• använda bommar och genomtänkta övningar som hjälper hästen att organisera kroppen.
• arbeta med böjda spår i den gångart där hästen faktiskt klarar att behålla kvaliteten.
• stärka hästen i backar.

Och vi kan utveckla styrka, smidighet och koordination på många andra sätt.

Vilka övningar som är lämpliga beror förstås på varför just den hästen har svårt med galoppen.

Det är själva poängen.

Vi behöver inte börja med frågan:

Hur ska jag träna galopp?

Vi kan börja med:

Vad är det min häst behöver bli bättre på för att kunna galoppera bättre?

Sedan går vi tillbaka och provar

Det fina är att galoppen då också kan fungera som information.

Vi behöver fortfarande galoppera.

Men vi behöver inte använda varje galoppsträcka till att försöka fixa galoppen medan vi befinner oss i den.

Vi kan istället arbeta med hästen under en period och sedan gå tillbaka till galoppen.

Vad händer nu?
Kan hästen fatta utan att kasta sig iväg?
Kan den behålla galoppen några språng till?
Är rytmen tydligare?
Kan den galoppera på ett något mindre spår utan att falla isär?
Behöver ryttaren göra mindre?
Har bakbenen börjat separera tydligare?

Då har något hänt.

Och det är här träning blir riktigt intressant.

När hästen plötsligt hittar något den inte hade förut

Jag har sett hästar där galoppen från början varit så passaktig eller obalanserad att det varit lätt att tänka att det här är nog ungefär den galopp den här hästen har.

Men hästens rörelsemönster idag är inte nödvändigtvis ett facit över dess slutliga förmåga.

När styrka, balans och smidighet förändras kan också rörelsen förändras.

Plötsligt kommer några språng där galoppen blir tydligare tretaktig.
Lite rundare.
Lite mer balanserad.
Sedan försvinner den kanske igen.

Det gör ingenting.
Hästen har just visat att möjligheten finns.
Och då vet vi något som vi inte visste tidigare.
Därifrån kan vi fortsätta bygga.

Självbärighet betyder inte att ryttaren gör ingenting

Det här betyder inte heller att vi ska släppa hästen vind för våg och hoppas att den en vacker dag hittar den perfekta galoppen på egen hand.

Hästen behöver utbildning.

Ryttaren hjälper den att hitta balans, riktning, tempo och en ram där uppgiften blir begriplig.

Men det är skillnad på att hjälpa hästen organisera sin kropp och att försöka hålla ihop kroppen åt den.

Om galoppen bara fungerar så länge ryttaren bär upp hästen i handen har vi fortfarande något kvar att utveckla.

Målet är att hästen gradvis ska kunna ta över mer av arbetet själv.

Det är en del av utbildningen.

Men det är också en del av den fysiska träningen.

Mer träning är inte alltid mer utveckling

Här finns ytterligare en fälla.

När något inte fungerar är det frestande att öka träningsmängden.

Lite fler fattningar.

Några varv till.

En extra dag med galopparbete.

Men kroppen blir inte starkare under själva träningen.

Träningen ger kroppen en belastning att anpassa sig till. Anpassningen kräver också återhämtning.

Om hästen redan arbetar nära gränsen för vad den klarar kan ännu mer träning därför ge motsatt effekt.

Den blir tröttare.

Rörelsekvaliteten försämras.

Den börjar kompensera.

Och vi tolkar den sämre galoppen som ytterligare ett tecken på att den behöver träna mer galopp.

Det kan bli en ganska olycklig cirkel.

Ibland behöver hästen mer träning.

Ibland behöver den annan träning.

Och ibland behöver den faktiskt mer återhämtning.

Träna för förmågan – inte bara uppgiften

Det här resonemanget gäller förstås inte bara galoppen.

Dålig tölt behöver inte automatiskt betyda mer tölt.

Dåliga öppnor behöver inte automatiskt betyda fler öppnor.

Och problem över hinder behöver inte automatiskt betyda fler språng.

Ibland är det precis uppgiften som behöver övas.

Men ibland behöver vi plocka isär den och fråga:

Vilka förmågor kräver det här av hästen?

Vilka av dem har den redan och vilka behöver vi utveckla?

Och hur kan vi träna dem på ett sätt där hästen faktiskt lyckas?

Sedan sätter vi ihop delarna igen.

Det är en långsammare väg om vi räknar antalet galoppfattningar.

Men det kan vara en betydligt snabbare väg till en bättre galopp.

För ibland är det bästa vi kan göra för galoppen att sluta försöka förbättra galoppen för en stund.

Och istället bygga hästen som ska utföra den.

---

📚Vill du läsa mer?

När hästen får hjälp att förstå – hur mycket kan en före detta trav- eller galopphäst förändras? Hästens tidigare utbildning påverkar hur den löser dagens uppgifter. Men hur mycket går egentligen att förändra när hästen får tid att förstå och utveckla nya sätt att använda kroppen?

Den billiga hästen kan kräva den dyraste kunskapen
Ett lågt inköpspris betyder inte alltid en enkel utbildningsresa. Ibland är det just den billiga hästen som ställer störst krav på kunskap, tålamod och rätt stöd.

Hindret är sällan problemet
När hoppningen inte fungerar är lösningen inte alltid att hoppa mer. Precis som med galoppen behöver vi ibland titta bakom själva uppgiften och fråga vad hästen behöver kunna för att lyckas.

Är din häst en höger- eller vänsterbanan?

När du vill ha hjälp att förstå just ditt ekipage

Två hästar kan ha svårt för samma galopp – och behöva helt olika hjälp.

Det är precis därför jag inte börjar med en standardövning. Jag börjar med att titta på vad som händer i just ditt ekipage.

Behöver du som ryttare hjälp med hur du ska göra? Behöver hästen utveckla styrka, balans eller rörlighet? Eller behöver den mer utbildning för att förstå själva uppgiften?

På lektionen försöker vi först förstå vad som behöver förändras. Sedan väljer vi träningen utifrån det.