Hästarna går i hagen med huvudena nere. De går några steg, plockar lite, går några steg till och plockar igen.
Hagen är dessutom grön.
Då finns det väl mat?
Inte nödvändigtvis.
Det är lätt att titta på en grön hage och dra slutsatsen att hästarna fortfarande har något att äta. Särskilt eftersom hästarna själva kan hjälpa till att förstärka bilden. De går ju där och betar hela dagen.
Men att hästen försöker beta är inte samma sak som att det finns tillräckligt med bete.
Och en hage som är mycket hårt betad är inte bara en hage med lite mindre mat.
Det kan vara en helt annan utfodringssituation.
Grönt är en färg – inte ett mått på mängden mat
Det här är samma tankefälla som vi lätt hamnar i på våren.
När de första gröna stråna kommer upp kan marken snabbt ändra färg från brunt till grönt. Plötsligt ser det ut som vår och bete.
Men mängden växtmaterial kan fortfarande vara mycket liten.
Samma sak kan hända senare under betessäsongen.
En hage som varit betad hela sommaren kan fortfarande vara vackert grön på håll. Går du närmare upptäcker du kanske att gräset är nedbetat till några få centimeter – eller nästan ända ner till marken.
Hästarna går fortfarande och plockar.
Men hur mycket får de faktiskt i sig per tugga?
Det är den intressanta frågan.
Titta på vad hästen får i sig – inte bara på vad den gör
Hästar är gjorda för att ägna en stor del av dygnet åt födosök och ätande.
Och det är viktigt att förstå att födosökandet är ett biologiskt motiverat beteende. Hästen går inte bara runt och letar efter gräs för att det råkar finnas något gott att äta eller för att den har tråkigt. Nej, att söka efter och äta föda är en grundläggande del av hästens beteenderepertoar.
Det betyder också att en häst kan fortsätta gå med mulen mot marken, leta, plocka och försöka beta trots att tillgången på mat har blivit mycket liten.
Att hästen födosöker är alltså inte ett bevis på att den hittar tillräckligt med mat.
Det kan snarare innebära att varje tugga kräver mer arbete.
Tänk dig skillnaden mellan att stå framför ett välfyllt salladsbord och att försöka samla ihop samma portion genom att leta efter enskilda salladsblad utspridda över ett fotbollsplan.
Du kan vara sysselsatt länge i båda fallen.
Mängden mat du får i dig är inte nödvändigtvis densamma.
Så nästa gång du tänker:
”De går ju och betar hela tiden.”
lägg till nästa fråga:
”Ja – men vad finns faktiskt kvar att beta?”
Samma hage – olika sätt att leta efter mat
Jag har ett gammalt exempel som jag fortfarande kommer att tänka på när jag funderar över hur vi bedömer vad som finns för hästen att äta.
För många år sedan hade jag bland annat två hästar hemma på gården: en arab och en islandshäst/New Forest-korsning.
Det var vinter och de fick beräknade givor grovfoder fyra gånger per dygn. När grovfodret var uppätet gjorde hästar vad hästar gör – de fortsatte att födosöka.
I vinterhagen fanns väldigt lite ätbart och marken var täckt av snö.
Korsningsponnyn kunde gå fram till en plats, skrapa undan snön och stoppa ner mulen i sitt lilla hål. Där stod hon sedan och mumsade och såg ut som om hon hade hittat värsta mathaket.
Araben fick förstås syn på detta.
Hon gick fram, flyttade vänligt men bestämt undan ponnyn och stoppade ner huvudet i hålet.
Här fanns uppenbarligen något!
Hon undersökte platsen.
Ingenting.
Åtminstone ingenting som hon tyckte var värt att äta.
Under tiden hade ponnyn gått några meter bort, skrapat fram ett nytt litet hål och stod återigen och mumsade förnöjt.
Araben gick dit.
Samma procedur igen.
Det här var inte ett stressat eller desperat beteende. Det var två hästar som födosökte i en miljö där det fanns väldigt lite att hitta – och som verkade göra helt olika bedömningar av vad som var värt besväret.
Det är förstås bara en observation av två individer.
Jag kan inte utifrån den säga att skillnaden berodde på deras raser.
Men den illustrerar något viktigt:
Att en häst lyckas stå och plocka i sig något betyder inte att en annan häst i samma hage får ut samma sak av den.
Och framför allt betyder det inte att hagen innehåller tillräckligt med foder.
Det är ytterligare ett skäl till att inte använda ”de går ju och äter” som mått på hur mycket mat som faktiskt finns.
En välbetad hage är inte samma sak som en överbetad hage
Här kommer begreppet betestryck in.
Hur många hästar som går på en viss yta, hur länge de går där och hur snabbt vegetationen hinner återhämta sig påverkar hur mycket bete som finns tillgängligt.
När betestrycket blir högt hinner växterna inte återhämta sig mellan avbetningarna. Hästarna återkommer till de mest attraktiva områdena och betar dem gång på gång.
Till slut kan stora delar av hagen vara extremt kortbetade.
Det är då vi behöver sluta bedöma hagen utifrån färgen.
Gå in i den istället.
Titta ner.
Hur högt är gräset egentligen?
Hur mycket växtmaterial finns det att få tag i?
Finns det kala fläckar?
Finns det områden som hästarna fortfarande undviker?
Och hur ser de områdena ut?
Ratorna kan berätta något
Den som har haft hästar på bete känner förmodligen igen dem.
Områden med högt, frodigt gräs som hästarna lämnar medan andra delar av hagen betas betydligt hårdare.
Rator.
De uppstår ofta kring platser där hästarna har lämnat träck. Hästar betar selektivt och föredrar normalt andra områden.
Det är lätt att titta på ratorna och tänka:
”Men där finns ju massor av mat kvar.”
Fast hästen har lämnat den av en anledning.
När betestrycket ökar och de attraktiva områdena blir allt mer nedbetade kan hästarna börja beta på områden de tidigare undvikit.
Och när du kommer till en hage med mycket högt betestryck där nästan inte ens ratorna finns kvar längre, tycker jag att det är dags att ställa en viktig fråga:
Har hästarna plötsligt bestämt sig för att allt i hagen är fantastiskt gott – eller har alternativen tagit slut?
När maten minskar förändras hästens valmöjligheter
Det här tycker jag är en viktig del av diskussionen om bete.
För problemet med en hårt nedbetad hage handlar inte bara om mängden energi eller antal kilo torrsubstans hästen lyckas få i sig.
Det handlar också om möjligheten att välja.
På ett bete med god tillgång på lämpliga växter kan hästen selektera. Den kan välja vissa växter och lämna andra.
Många växter som är olämpliga eller giftiga för hästar är dessutom osmakliga och lämnas därför normalt ifred.
Men ”hästen vet vad den kan äta” är inte ett hundraprocentigt säkerhetssystem.
När tillgången på lämpligt foder minskar genom exempelvis överbetning, torka eller årstidsväxling kan hästar bli mer benägna att äta mindre smakliga växter – även sådana som kan vara giftiga.
SVA rekommenderar också att man undviker överbetning eftersom hästar då kan börja äta växter som de annars skulle ha ratat.
Det betyder förstås inte att en hungrig häst automatiskt börjar äta varje giftig växt den hittar.
Men säkerhetsmarginalen blir sämre.
Och därför är rekommendationen enkel:
Låt inte hagen bli så nedbetad att hästen måste börja fundera på alternativ som den tidigare valde bort.
Ja – vissa växter kan faktiskt göra hästen ordentligt sjuk
Giftiga växter kan ge väldigt olika symtom beroende på vilket ämne de innehåller, hur mycket hästen fått i sig och under hur lång tid.
Vissa kan påverka mag-tarmkanalen. Andra kan påverka nervsystem, njurar eller lever.
Exempelvis kan stånds och korsört innehålla ämnen som orsakar allvarliga leverskador. För vissa växter kan små mängder som äts upprepade gånger under lång tid vara tillräckliga för att så småningom orsaka sjukdom.
Andra växter kan orsaka fotosensibilisering – en onormalt kraftig reaktion på solljus.
Alsikeklöver är ett exempel på en växt som hos häst har förknippats med fotosensibilisering och leverpåverkan. Johannesört kan också orsaka fotosensibilisering.
Hudförändringarna kan bland annat yttra sig som rodnad, svullnad, blåsor och såriga hudområden.
Det betyder inte att varje häst med hudproblem på hösten har ätit en giftig växt.
Det betyder att vad som faktiskt växer i hagen spelar roll.
”Men hästen åt ju inte den växten tidigare”
Nej.
Och det är just det som är intressant.
För hagen i maj är inte samma hage i augusti eller september.
Olika växter växer, blommar och vissnar vid olika tidpunkter. Gräsets tillväxt förändras. Vädret förändras. Betestrycket förändras.
Och därmed förändras också relationen mellan olika växter i hagen.
En växt som varit en obetydlig del av vegetationen tidigare under sommaren kan plötsligt vara en betydligt större del av det som faktiskt finns kvar att välja på.
Jag känner till en häst som under flera år fick kraftiga, blödande och vätskande hudförändringar under höstkanten när den gick kvar i sin sommarhage. Som jag minns det fick hästen även feber och var tydligt allmänpåverkad.
På håll såg hagen fortfarande ut att innehålla bete.
Men när hästen flyttades till en annan hage klingade reaktionerna av inom bara några dagar.
Vad orsakade dem?
Det vet vi inte.
Det fanns en misstanke om att hästen vid den tiden på året började äta någon växt som den annars inte åt. Men utan en fastställd diagnos går det inte att säga att det var orsaken.
Det intressanta är något annat:
När förutsättningarna i hagen förändrades blev hästen sjuk. När den togs bort från miljön försvann problemen.
Det är åtminstone tillräckligt för att påminna oss om att faktiskt undersöka hagen – istället för att nöja oss med att konstatera att den fortfarande är grön.
En tom hage kan också innebära andra risker
Det finns dessutom fler saker att fundera över än giftiga växter.
När hästarna börjar beta områden nära träckhögar som de tidigare undvikit kan exponeringen för parasiter öka.
Där har förstås haghygienen betydelse. Mockar du regelbundet minskar du problemet betydligt.
Men en nästan kal hage där hästarna tvingas leta efter de sista ätbara stråna är fortfarande en helt annan situation än en hage där de kan välja mellan gott om lämpligt bete.
Och sedan har vi själva fodertillgången.
En häst som inte får tillräckligt att äta slutar inte ha ett behov av att äta bara för att vi kallar området den går på för ”beteshage”.
För lite grovfoder och långa perioder med otillräcklig tillgång till föda kan påverka både mag-tarmfunktion och välbefinnande och skapa stress.
Det kan också påverka flocken.
När en begränsad resurs blir ännu mer begränsad kan konkurrensen kring maten öka.
Så den där billiga lösningen:
”De kan gå kvar lite till – det finns ju fortfarande lite gräs.”
kan i slutänden bli betydligt dyrare än några kilo kompletterande grovfoder.
Gå ut i hagen och titta
Inte från köksfönstret.
Inte från stallplanen.
Och helst inte från bilen när du kör förbi.
Gå ut.
Titta på marken där hästarna faktiskt betar.
Ta gärna handen till hjälp och känn efter hur mycket växtmaterial det faktiskt finns.
Titta på de mest betade områdena.
Titta på ratorna.
Se efter runt träckhögarna.
Titta efter kala fläckar.
Titta på vilka växter som står kvar när gräset börjar försvinna.
Och lär dig gärna känna igen de vanligaste giftiga växterna där du bor.
Ibland behöver du inte gå ut i hagen…
Och ibland behöver du faktiskt inte ens gå ut i hagen för att göra bedömningen.
Om hagen är så nerbetad att du inte längre kan se några rator, om gräshöjden får en fotbollsplan att framstå som ”långgräsig” och träckhögarna ligger som små bergknallar utan ett grässtrå kvar runt omkring dem – ja, då behöver du förmodligen inte göra någon mer avancerad betesinventering.
Betet är slut.
Oavsett hur grönt det ser ut på håll.
Och oavsett hur många timmar hästarna går med mulen mot marken och försöker beta.
Framför allt:
Bedöm inte fodertillgången efter hur grönt det ser ut.
Hagen är en del av foderstaten
Det är kanske det viktigaste jag vill att du tar med dig.
Vi tänker ofta väldigt noggrant kring grovfodret när hästen står på stall.
Vi väger hö.
Läser analyser.
Räknar torrsubstans.
Funderar över energi och protein.
Men så släpper vi ut hästen i en hage och gör ibland en väldigt avancerad foderstatsberäkning:
”Det är grönt.”
Och så får det vara bra med det.
Fast hagen också är ett foder.
Tillgången förändras dessutom hela tiden.
Så frågan är inte bara:
Betar hästen?
Frågan är:
Vad äter den, hur mycket får den i sig – och vilka val har den kvar?
För en grön hage är inte automatiskt en hage full med mat.
Och när den mat vi tänkt att hästen skulle äta tar slut kan konsekvenserna handla om betydligt mer än att hästen blir lite hungrig.
📚Vill du läsa mer?
När vårgräset lurar oss – om varför grönt inte automatiskt betyder gott om bete.
Från bete till vinterhage – om hur du gör övergången när betet börjar minska.
Vila magen – om varför ”den kan vara utan mat ett tag” inte är en särskilt bra utfodringsstrategi.
Vet du hur hästens foderdygn faktiskt ser ut?
När betet börjar minska är det lätt att överskatta hur många timmar hästen faktiskt har tillgång till något att äta.
Därför har jag gjort Utfodringsklockan – ett enkelt verktyg som hjälper dig att kartlägga hästens dygn och se när den faktiskt har tillgång till grovfoder eller bete och var de längsta uppehållen finns.
👉 Ladda ner Utfodringsklockan gratis
Och vill du förstå mer om hur du bedömer grovfoder, bete och hästens behov i praktiken? Då kan du också kika på min kommande kurs Grovfoder i praktiken.
Gå dit och kika 🙂
/Jessika