Det här är den första delen i artikelserien Det blev inte livet jag hade tänkt mig – en personlig berättelse om hästar, kunskap, MS och vad som kan växa fram när livet tar en annan väg.
Jag hade en tydlig bild av vart jag var på väg.
Jag skulle lära mig rida på Grand Prix-nivå och bli tränare. Kroppen hade uppenbarligen inte blivit informerad om planen. När den började förändras trodde jag först att jag bara behövde träna smartare.
Det var inte bara en dröm. Det var riktningen för mitt liv.
Om jag sedan skulle tävla Grand Prix visste jag inte. Det var inte nödvändigtvis tävlingsresultaten som var det viktiga. Men jag skulle lära mig att rida på den nivån. Jag skulle förstå ridningen, utveckla min känsla och utbilda mig vidare. Jag skulle bli minst C-tränare… dressyrdomare skulle också funka…
Men det var inte någon lös dröm som jag plockade fram ibland när livet kändes inspirerande. Det var riktningen för mitt liv.
Jag hade bestämt mig.
Men så började kroppen göra saker som jag inte riktigt hade bestämt.
När kroppen inte längre gjorde som jag ville
Ett av de tidigaste tecknen var att mina fotleder vek sig.
Det var märkligt, förstås, men jag tänkte att de kanske behövde bli starkare. Så jag köpte en tunn liten bok om hur man tränar upp fotlederna. Att boken var tunn hade att göra med att det var den enda bok jag hittade. 😅
Det låter nästan lite komiskt i efterhand. Där satt jag med tidiga symtom på en neurologisk sjukdom och tänkte att några lämpliga fotledsövningar nog skulle lösa saken.
Men vad skulle jag annars tänka?
Jag visste inte att jag hade MS. Jag visste bara att någonting inte fungerade som det brukade – och när jag stöter på ett problem börjar jag leta efter en lösning.
Förändringen märktes dessutom främst när jag red lätt, och till en början bara i vissa situationer.
På hästar med mer ordinära rörelser kunde jag fortfarande rida lätt utan problem. Det var framför allt på vissa spända hästar med stora rörelser, där jag inte riktigt kom i synk med hästen, som kroppen inte längre räckte till. Jag kunde inte rida lätt någon längre sträcka om jag inte fick hästen att spänna av först – mycket frustrerande. Ok, lärorikt men frustrerande.
Så småningom blev sträckorna kortare även på andra hästar. Men i början var förändringen liten och situationsbunden. Den syntes inte utifrån. Än.
Jag märkte den eftersom jag visste vad min kropp brukade kunna, vad den borde kunna.
Även styrkan och konditionen blev svårare att behålla. Jag tränade, men kroppen svarade inte som jag förväntade mig. Resultaten tycktes inte stå i rimlig proportion till det arbete jag lade ner.
Då drog jag den slutsats som låg närmast till hands:
Jag behövde träna mer och smartare.
Om kroppen inte svarar måste jag förstå varför
Jag började läsa träningslära.
Hur bygger kroppen styrka? Vad händer vid konditionsträning? Varför förbättras prestationsförmågan? Hur måste träning och återhämtning förhålla sig till varandra för att resultatet ska hålla?
Jag sökte efter förklaringar som kunde hjälpa mig att få kroppen att fungera bättre. Om den inte svarade som jag ville, behövde jag väl förstå mer om hur den fungerade.
Det var inte början på någon noggrant planerad utbildningsväg. Jag hade inte gjort en prydlig lista över vilka kunskapsområden som skulle bli användbara i mitt framtida arbete.
Jag hade ett problem. Därför började jag lära mig mer.
Så har mycket av mitt liv sett ut – även i arbetet med hästar.
När jag har sett spänningar, svagheter eller annat som inte fungerat har jag velat förstå varför. Tränar vi rätt? Är det vi gör hållbart? Behöver vi verkligen laga så mycket efteråt, eller måste vi förändra det vi gör innan problemen uppstår? När jag märkte att bättre ridning och mer genomtänkt träning gjorde att min häst inte behövde, till exempel, masseras lika mycket började också sambanden mellan olika kunskapsområden bli tydliga.
Jag har sällan nöjt mig med att ”så här brukar man göra”. Jag har velat veta vad vi menar. Hur mycket är mycket? Vad är egentligen träning? Vad påverkar resultatet – och vad kan jag förändra?
Oavsett om det har handlat om min egen kropp eller om en häst har min första instinkt sällan varit att ducka för problemet. Jag har velat vända på det, undersöka det och förstå vad jag faktiskt kan påverka.
Vad är det som händer här?
Vad behöver jag veta?
Och vad gör jag nu?
Jag är kunskapstörstande av naturen. Det har jag varit sedan jag var barn. Men min kunskap har också vuxit fram ur nödvändigheter. Livet har ställt frågor – och jag har envisats med att leta efter svar.
Fast den här gången letade jag efter svar på fel fråga.
Problemet var inte att jag ännu inte hade hittat den rätta träningsmetoden.
Till slut fick förändringarna ett namn
När jag fick diagnosen multipel skleros fick sådant som tidigare hade verkat märkligt en annan förklaring.
Fotlederna som vek sig.
Svårigheten att rida lätt.
Kroppen som inte behöll styrka och kondition som den borde.
Det handlade inte om att jag hade varit lat, tränat för lite eller ännu inte hittat det perfekta träningsprogrammet. Det fanns en neurologisk sjukdom under alltihop.
Jag fick diagnosen primärprogressiv MS. I MS-sammanhang kan man nästan kalla det den förutsägbara varianten av en oförutsägbar sjukdom.
Jag hade inga tydliga skov där symtom plötsligt blossade upp för att sedan gå tillbaka. I stället handlade det om en fortskridande försämring. Risken fanns att nya symtom skulle kunna dyka upp, och det gick inte att veta exakt hur sjukdomen skulle utvecklas. Men jag kunde utgå från att de svagheter som redan börjat visa sig skulle bli större.
Det var inte en fråga om huruvida de skulle försämras.
Frågan var hur fort.
Jag kunde också ana att förändringarna så småningom skulle dyka upp på fler områden i kroppen. Vissa saker hoppades jag innerligt att jag skulle slippa. En del av dem har jag senare fått.
När jag fick diagnosen fanns det dessutom ingen bromsmedicin för primärprogressiv MS. Det fanns symtomlindring och rehabilitering, men ingen behandling som kunde stoppa själva utvecklingen.
Det går därför att tala om primärprogressiv MS som mer förutsägbar, men knappast som den variant någon önskar sig.
Jag visste ungefär åt vilket håll jag var på väg.
Det jag bara inte visste var hur lång tid resan skulle ta.
Jag ville veta direkt
När jag fick diagnosen anmälde jag mig till den MS-kurs som erbjöds.
Jag fick intrycket att många gick kursen först när sjukdomen hade blivit betydligt mer påtaglig i vardagen. Jag ville gå direkt.
Inte för att jag redan då hade stora synliga begränsningar, utan för att jag ville veta vad jag hade att förhålla mig till. Vad kunde sjukdomen innebära? Vilken hjälp fanns? Vad kunde jag själv göra? Vad behövde jag tänka på?
För på mig syntes det ännu inte att jag hade MS.
De symtom jag hade var antingen osynliga för omvärlden eller så lindriga att de inte märktes i vanliga vardagliga situationer. Jag kunde se frisk ut därför att jag på många sätt fortfarande fungerade som en frisk person.
Men jag visste vad jag hade börjat förlora.
De andra deltagarna hade kommit betydligt längre i sin sjukdom. Några av dem skämtade om att jag nästan var simulant. Jag förstod dem. De levde redan med konsekvenser som jag ännu inte hade behövt möta.
Men jag var inte där för att bevisa hur sjuk jag var.
Jag var där för att förbereda mig.
Om någonting var på väg att förändra mitt liv ville jag hellre titta på det direkt. Jag ville förstå vad vi visste, vad som kunde hända och vilka möjligheter som fanns.
Återigen var min fråga:
Okej. Hur gör jag nu?
Jag visste att det skulle ta slut – men inte när
Diagnosen förändrade inte bara hur jag såg på de problem jag redan hade. Den förändrade också hur jag såg på tiden.
Jag visste att det jag kunde göra just då inte skulle vara möjligt för alltid.
Jag visste att försvagningen som ännu bara syntes i vissa situationer skulle fortsätta. Att ridningen skulle bli mer begränsad visste jag också. Jag kunde ana att sådant som fortfarande fungerade skulle bli svårare.
Men jag visste inte när.
Jag visste inte om jag hade några år eller betydligt längre tid. Jag visste inte hur mycket jag skulle hinna lära mig eller hur länge jag skulle kunna använda min kropp i ridningen. Vilka förmågor som skulle finnas kvar när andra försvann visste jag inte heller.
Och jag hade fortfarande mina drömmar.
Jag skulle rida Grand Prix. Jag skulle bli tränare. Och jag skulle lära mig allt det där som jag hade föreställt mig att jag hade många år på mig att lära.
Plötsligt kändes inte åren lika självklara.
Så jag fick bråttom.
Jag red för många tränare och gjorde det ofta! Jag sökte kunskap på så många håll jag kunde. Och jag ville förstå ridningens hemligheter men i samband med det lärde jag mig hur jag kunde använda kroppen och hur jag kunde få ut så mycket som möjligt av den tid och funktion jag hade.
Det fanns säkert en del rädsla i det. Men framför allt fanns där en beslutsamhet.
Jag tänkte inte sätta mig ner och vänta på att MS skulle tala om för mig vad som inte längre var möjligt.
Jag tänkte fortsätta fråga vad som fortfarande gick att göra.
Vem skulle jag vara utan hästarna?
Brådskan handlade inte bara om en ambition eller ett utbildningsmål.
Hästarna hade alltid varit mitt liv. De var inte ett intresse som kunde bytas ut mot ett annat om förutsättningarna förändrades. De fanns i min vardag, mina framtidsplaner, mitt arbete och min bild av vem jag var.
Ett liv utan hästar var otänkbart.
Det finns någonting i det som liknar elitidrottarens identitet. När man har levt så djupt i en verksamhet under så lång tid kan det vara svårt att se var den slutar och den egna personen börjar.
Om jag inte längre kunde rida – vem var jag då?
Om jag inte kunde bli den ryttare och tränare jag hade tänkt mig – vad fanns kvar?
Under lång tid kunde jag uppriktigt säga att jag inte visste vad jag var utan hästar. Jag visste inte ens vad som skulle vara värt att leva för om de försvann ur mitt liv.
I dag vet jag mer om det.
Jag har förstått att jag kan förlora förmågan att göra vissa saker med hästar utan att hästarna försvinner ur mig. Jag är inte utan hästar bara för att jag inte har en egen häst eller för att jag i princip inte längre rider. Kunskapen, blicken, erfarenheterna och allt jag fortfarande vill förmedla finns kvar.
Men den förståelsen hade jag inte då.
Då visste jag bara att det här skulle ta slut i den form jag kände igen – och att jag inte visste när.
Jag trodde fortfarande att lösningen var att hinna
Jag tänkte att jag kanske kunde arbeta mig runt problemen om jag bara förstod tillräckligt mycket.
På många sätt hjälpte den inställningen mig. Den fick mig att söka kunskap, prova nya vägar och fortsätta långt efter att det hade varit enklare att ge upp.
Men den kunde inte lova mig att den framtid jag hade planerat fortfarande skulle vara möjlig.
Sakta började dörrar stängas.
Inte alla på en gång. Det hade kanske varit lättare att förstå. I stället förändrades förutsättningarna lite i taget. Kroppen satte nya gränser, jag anpassade mig och försökte igen. En möjlighet försvann, en annan blev smalare.
Drömmen om Grand Prix och c-tränare fanns fortfarande kvar, men vägen dit gjorde inte längre det på samma sätt.
Ännu visste jag inte att livet höll på att föra mig någon annanstans.
Jag visste inte heller att all den kunskap jag samlade för att försöka rädda min ursprungliga plan så småningom skulle bli grunden till någonting helt annat.
Jag skulle inte bli den jag hade tänkt mig.
Men jag skulle heller inte bli mindre.
I nästa del berättar jag om vad som hände när fler dörrar började stängas – om olyckan som förändrade både kroppen och min bild av mig själv och om frågan som till slut inte gick att undvika: Vem är jag om jag inte längre kan bli den jag har planerat att vara?
📚Vill du ha mer?
Jag har skrivit en annan artikel om hur min diagnos gjort mig till en bättre ryttare (och tränare): Det kan du läsa här
Vill du veta mer om mig och min undervisningsmetodik så kan du börja läsa här
