Jag ser allt oftare repgrimmor användas som vilken grimma som helst. Till och från hagen. Vid longering. Vid träning från marken.

Och det är egentligen inget märkligt med det.

En repgrimma är ett verktyg. Den kan vara ett alldeles utmärkt verktyg, använd vid rätt tillfälle, på rätt sätt och av någon som förstår vad den gör.

Det jag däremot ibland reagerar på är motiveringen:

”Jag använder repgrimma för att den är snällare.”

Är den det?

Och vad menar vi egentligen med snällare?

Snällare än vad?

Än en vanlig bred grimma? Än att sätta kedja på grimskaftet? Än att leda hästen i träns?

Det spelar ganska stor roll vad vi jämför med.

För ibland finns det ytterligare en sak gömd i resonemanget:

”Han är så lätt att leda i repgrimman. I den vanliga grimman blir han stark och jobbig.”

Och visst kan det kännas både enklare och trevligare att leda hästen i repgrimman än att behöva sätta på ett träns eller använda kedja. Vi kanske dessutom behöver använda betydligt mindre synlig kraft.

Men då behöver vi ställa ytterligare en fråga:

Är repgrimman snällare mot hästen – eller har jag valt ett verktyg som gör hästen lättare för mig att kontrollera?

Det behöver inte vara något fel med det senare. Säkerhet spelar roll. I vissa situationer behöver vi ett verktyg som ger oss större möjlighet att påverka hästen.

Men vi behöver förstå att det är det vi gör.

Och om hästen är lätt att leda i repgrimma men svår att leda i en vanlig grimma har vi dessutom fått viktig information. Då kan nästa fråga vara:

Vad har hästen egentligen lärt sig – och vad vill jag att den ska kunna i slutändan?

Det är där jag tycker att diskussionen om repgrimman egentligen behöver börja.

Varför har du valt just det här verktyget?

Kanske behöver diskussionen börja mycket tidigare än vid frågan om repgrimman är snäll eller skarp.

Varför har jag överhuvudtaget satt en grimma på hästen?

Vad ska den hjälpa mig att göra?

Vad vill jag kunna kommunicera?

Vad behöver hästen lära sig?

Och varför har jag valt just den här grimman för uppgiften?

Vi behöver någon form av utrustning när vi hanterar våra hästar. Teoretiskt går det förstås att utbilda en häst till att följa en människa lös. Men det betyder inte att det är en särskilt klok idé att börja leda hästar lösa till och från hagen. Säkerhet är också en fullt legitim anledning till att använda utrustning.

Men det är skillnad mellan att ha ett verktyg tillgängligt och att ständigt behöva använda dess mekaniska effekt.

En välutbildad häst kan ledas i en vanlig bred grimma med ett löst grimskaft därför att den redan har lärt sig vad signalerna betyder.

Grimman finns där. Men den behöver inte göra särskilt mycket.

Repgrimman var ett träningsverktyg

Det är intressant hur vår syn på repgrimman verkar ha förändrats.

När repgrimmor blev vanliga inom olika former av horsemanship presenterades de i hög grad som träningsredskap. De skulle ge tydligare signaler än en vanlig bred grimma.

Det pratades mycket om knutarnas placering och olika tryck- eller nervpunkter. En del av de mer långtgående förklaringarna kring särskilda punkter ska man vara försiktig med – det vetenskapliga stödet är begränsat.

Men vi behöver egentligen inte någon komplicerad förklaring för att förstå en viktig skillnad.

En vanlig läder- eller nylongrimma har relativt breda remmar.

En repgrimma består av betydligt smalare rep.

När en kraft fördelas över en mindre yta kan det lokala trycket bli större.

Det är en del av anledningen till att en repgrimma kan ge mycket tydliga signaler.

Men då blir det lite märkligt om vi samtidigt automatiskt kallar den snällare.

Vi kan inte riktigt säga:

”Den är effektiv eftersom hästen känner mina signaler tydligare – men den är samtidigt alltid mildare.”

Det är inte så enkelt.

Bettlöst är inte samma sak som trycklöst

Samma tankevurpa dyker upp på många andra håll.

”Jag vill vara snäll mot min häst, därför rider jag bettlöst.”

Det kan vara ett alldeles utmärkt val.

Men bettlöst berättar bara att vi inte applicerar kraft via ett bett i hästens mun. Kraften har inte magiskt upphört att existera. Beroende på konstruktion kan den i stället hamna över nosrygg, käke och nacke.

Ett sidepull, en bosal och ett mekaniskt hackamore fungerar dessutom på olika sätt.

Ett mekaniskt hackamore med långa skänklar kan ge betydande hävstång. Att det inte ligger något i hästens mun gör därför inte automatiskt utrustningen mild.

Samma sak gäller åt andra hållet.

Ett bett är inte automatiskt hårt därför att det ligger i munnen.

Vi behöver veta vilket verktyg det är, hur det fungerar och hur människan använder det.

Hästen går ju så fint på det

Här finns en annan fälla.

Vi byter utrustning och hästen förändras.
”Han blir så mycket finare på det här bettet.”
”Hon blir så lugn i repgrimman.”
”Han fungerar jättebra på hackamore.”

Det kan absolut bero på att vi hittat något som passar hästen bättre.
Men det är inte den enda möjliga förklaringen.

Att ett redskap är effektivt på att förändra ett beteende bevisar inte att hästen tycker bättre om redskapet.

Ibland har vi helt enkelt hittat ett verktyg som gör det svårare eller mer obehagligt för hästen att välja ett annat svar.

Det betyder inte att redskapet därför är fel.

Det betyder att vi måste ställa en fråga till.

Varför fungerar hästen bättre med det här?

Den lilla signalen berättar inte hela historien

Det här blir särskilt intressant när man tittar på skickligt hanterade hästar.

En människa kan stå med en repgrimma och slak lina, göra en nästan osynlig rörelse och hästen reagerar omedelbart.

Det kan vara resultatet av fantastisk utbildning.

Hästen har fått tydliga signaler, människan har haft utmärkt timing och signalerna har successivt blivit mindre.

Men en mycket liten signal kan också ha fått sin betydelse därför att hästen har lärt sig vad som händer om den inte reagerar på den.

Därför kan vi inte bedöma hur varsam en träningsmetod är enbart efter storleken på den signal vi ser idag.

Vi behöver också veta:

Hur lärde sig hästen att svara på den?

Vad händer om jag byter grimma?

Här kan vi göra ett intressant litet test.

Anta att hästen fungerar fantastiskt i sin repgrimma.

Vad händer om vi sätter på en vanlig bred lädergrimma?

Om mycket av kommunikationen plötsligt försvinner har vi fått information.

Hästen kanske har lärt sig att svara på mycket specifika signaler från repgrimman, men ännu inte generaliserat dem till andra situationer.

Det är inte konstigt. Hästar generaliserar inte automatiskt inlärning på det sätt vi människor ibland förväntar oss.

Men det väcker en viktig fråga:

Vad är målet med utbildningen?

Om jag använder ett tydligare träningsverktyg för att lära hästen någonting skulle jag gärna vilja att utbildningen så småningom gör mig mindre beroende av verktygets mekaniska effekt.

Jag vill kunna leda hästen i en vanlig grimma med slakt grimskaft därför att hästen har lärt sig att följa små signaler.

Verktyget har då hjälpt mig med utbildningen.

Det har inte blivit utbildningen.

Hästen är ingen cykel i uppförsbacke

Jag brukar använda en bild med mina elever.

Hästen ska inte fungera som en cykel i uppförsbacke.

På en cykel i uppförsbacke måste du fortsätta trampa. Slutar du trampa försvinner farten.

Jag vill snarare att hästen ska fungera som en cykel i en svag nedförsbacke.

Jag ger information:

Nu rullar vi.

Sedan fortsätter hästen att rulla tills jag ger ny information.

Ändra tempo. Byt riktning. Gör en övergång. Stanna.

Samma princip gäller hjälperna.

Om jag måste ge skänkel i varje steg för att hästen ska fortsätta framåt har vi skapat ett system där hästen behöver kontinuerlig information för att fortsätta göra det den redan blivit ombedd att göra.

Och vad betyder då skänkeln?

Om skänkeln finns där hela tiden blir den snart bakgrundsbrus.

”Min häst har blivit okänslig för sporren”

Det händer att ryttare berättar att hästen inte längre reagerar på sporrarna.

De vill inte fortsätta banka och tar därför bort dem.

Det finns någonting väldigt bra i beslutet:

Vi ska inte bara fortsätta eskalera.

Men att ta bort sporren löser inte automatiskt grundproblemet.

För vad menar vi egentligen när vi säger att hästen blivit okänslig?

Ofta har hästen inte förlorat sin förmåga att känna signalen.

Den kan ha lärt sig att den första signalen inte betyder särskilt mycket.

Skänkeln kommer.

Ingenting händer.

Skänkeln kommer igen.

Sedan starkare.

Sedan sporren.

Och kanske fortsätter skänkeln även efter att hästen svarat.

Då blir signalens informationsvärde allt sämre.

Problemet kanske alltså inte är att vi behöver ett starkare eller svagare verktyg.

Vi behöver träna om signalen.

Signal.

Respons.

Eftergift.

Och därefter behöver människan göra något som ibland är förvånansvärt svårt:

Ingenting.

Låt hästen fortsätta göra det du precis bad den om.

Vad händer om du inte gör någonting?

Ibland arbetar jag med något jag brukar kalla baseline.

Jag låter ryttaren skritta och säger ungefär:

Nu struntar vi i om skritten är bra. Strunta i om det går fort eller långsamt. Sluta driva och se vad som händer.

Väldigt ofta händer något ganska odramatiskt.

Hästen fortsätter skritta.

Kanske väldigt långsamt.

Men den stannar inte.

Det är viktig information.

Nu vet vi att hästen faktiskt redan har lärt sig en del av uppgiften:

När vi börjar gå fortsätter jag gå tills jag får annan information.

Då behöver vi inte lösa problemet ”hästen stannar om jag inte driver”.

Det problemet finns ju inte.

Vi har ett annat problem.

Kanske vill vi att hästen ska svara kvickare när ryttaren ber om mer energi. Och när den väl fått den nya instruktionen behöver den lära sig att behålla den utan att ryttaren fortsätter påminna.

Baseline hjälper oss alltså att skilja på vad hästen faktiskt gör och vad ryttaren tror kommer att hända.

Från baseline till en tiogradig skala

När vi väl har hittat vår baseline och hästen börjar förstå principen behöver vi också bli bättre på att upptäcka när en förändring börjar ske.

Jag brukar använda en tiogradig skala som pedagogiskt verktyg.

Om vi tar skritten som exempel är noll bottenläget. Hästen svarar inte alls på hjälpen och går inte framåt.

Tio är inte ett absolut tempo eller ett visst antal meter per minut. Tio är känslan av att hästen skrittar med god energi och kvalitet, villigt framåt och utan att jag behöver hålla igång den.

När jag börjar arbeta med en häst som har lärt sig att inte reagera särskilt kvickt på skänkeln kan jag först behöva låta den göra själva misstaget.

Jag ber om skritt. Hästen svarar. Jag släpper.

Den börjar tappa energin.

Jag låter den faktiskt tappa den – och först då ger jag en ny, tydlig signal:

Hallå, jag bad dig faktiskt att fortsätta.

Hästen svarar och jag släpper igen.

Det är viktigt, eftersom hästen behöver få möjlighet att förstå vilket beteende som leder till vilken information. Om jag börjar smådriva så fort jag anar att skritten kanske kommer att bli långsammare får hästen aldrig möjlighet att upptäcka sitt eget ansvar i uppgiften.

När hästen har förstått principen.

är hästen har förstått principen förändras min timing.

Då behöver jag inte vänta tills skritten har sjunkit från en tia till en trea.

Jag brukar säga till mina elever att vi ska reagera när hästen börjar fundera på att fundera på att tappa energin.

Kanske känner jag att tian börjar bli en nia.

Då kommer en liten påminnelse:

Du kommer ihåg?

Jag förväntar mig ett tydligt svar tillbaka mot tio och när jag får det försvinner hjälpen igen.

Det är en viktig skillnad.

Jag sitter fortfarande inte och håller hästen på tio.

Jag låter hästen vara på tio.

Det är fortfarande cykeln i den svaga nedförsbacken, inte cykeln i uppförsbacken där jag måste trampa varje meter.

Skillnaden är att en mer utbildad häst också kan förväntas ta större ansvar för att behålla det vi har kommit överens om.

Och ryttaren behöver bli skickligare på att känna den lilla förändringen innan den har blivit stor.

Men varför tappar hästen energin?

Här blir det svårare.

För principerna är relativt enkla att beskriva på papper. Att använda dem korrekt på en levande häst är något helt annat.

Om hästen inte svarar eller börjar tappa energi behöver vi kunna skilja mellan olika orsaker.

Har den förstått men lärt sig att det ibland lönar sig att fråga om den verkligen behöver fortsätta?

Har den inte förstått signalen?

Hur är det med vår egen signal, har den blivit otydlig?

Är hästen trött och börjar förlora den fysiska förmågan att utföra det vi ber om?

Saknar den fortfarande styrka för uppgiften?

Finns det smärta eller tidigare erfarenheter av smärta som påverkar beteendet?

Har den med sig annan tidigare inlärning som gör situationen svårare?

I mer problematiska fall kan det också finnas en historia av starkt obehag, konflikt eller passivitet som vi behöver ta hänsyn till. Begrepp som inlärd hjälplöshet ska inte kastas på varje häst som är långsam att reagera, men fenomenet finns och påminner oss om varför vi behöver vara försiktiga med enkla tolkningar.

För hästen är inte dum.

Beteendet har en orsak, även när vi ännu inte har förstått vilken.

Och det är här den verkliga skickligheten i utbildning kommer in. Samma beteende – en häst som inte svarar – kan behöva helt olika svar från människan beroende på varför det uppstår.

Ibland behöver hästen en tydligare signal.

Ibland behöver vi lära om signalen.

Samtidigt kan det vara så att ibland behöver hästen en paus.

Ibland behöver kroppen bli starkare.

Och ibland behöver vi sluta träna och börja leta efter smärta eller andra fysiska orsaker.

Det kan vara svårt att skilja de här situationerna åt, särskilt när man själv sitter mitt i dem. Då kan en skicklig tränare vara oerhört värdefull – någon som hjälper dig att undersöka flera möjliga förklaringar och skilja mellan vad hästen har lärt sig, vad den förstår och vad den faktiskt förmår göra just nu.

Ryttaren måste också utbildas

Och här finns kanske en av de svåraste delarna.

Vi pratar mycket om hästens inlärning.

Men två nervsystem håller på att lära sig samtidigt.

Ryttaren har också tränats.

Om jag under flera år automatiserat:

hästen saktar ner → driv

så räcker det inte att någon säger åt mig att sluta.

Jag känner att hästen kanske är på väg att sakta ner och skänkeln kommer nästan innan jag hunnit tänka.

Ibland driver ryttaren till och med därför att hon förväntar sig att hästen snart kommer att sakta ner.

Hästen får aldrig möjlighet att visa om den faktiskt hade fortsatt själv.

Sedan säger ryttaren:

”Jag måste driva hela tiden, annars tappar han farten.”

Kanske.

Men låt oss först ta reda på det.

Vad händer om du inte gör någonting?

När verktyget löser fel problem

Det här är också en anledning till att jag relativt sällan vill lägga till mer avancerad utrustning innan jag förstår problemet.

En ryttare säger:

”Jag behöver en graman för att få hästen att gå i form.”

En graman kan absolut påverka hästens huvud och hals och därigenom förändra det vi ser.

Men varför går hästen inte i den form vi eftersträvar utan den?

Saknar hästen styrka?

Balans?

Förståelse?

Har ryttaren ännu inte lärt sig att koordinera hjälperna?

Passar sadeln?

Undviker hästen att använda ryggen därför att något är obehagligt?

Efterfrågar vi helt enkelt mer än hästen för tillfället har fysisk kapacitet till?

Då riskerar verktyget att förändra symtomet utan att vi har löst orsaken.

Det finns en fråga jag tycker är användbar här:

Hjälper verktyget mig att utbilda det jag vill ha – eller hjälper det mig framför allt att åstadkomma utseendet av det jag vill ha?

Det är inte samma sak.

Ibland behöver ett tydligare verktyg faktiskt vara tydligare

Det här betyder inte att jag tycker att all utrustning ska tas bort.

Tvärtom.

Jag har själv ridit med både sporrar och spö. När min egen benfunktion blev sämre blev det ännu viktigare att kunna ge en kort, begriplig signal på rätt plats och sedan släppa den.

Jag kunde inte sitta och driva hästen hela tiden.

Hästen behövde bära sig själv.

Den behövde reagera på lätta hjälper, våga ta kontakt med handen utan att hänga i den och sedan fortsätta utföra uppgiften utan ständig påverkan från mig.

Ett verktyg kan alltså ibland göra det möjligt för människan att ge mindre och mer precis information.

Det är ytterligare ett skäl till att uppdelningen snällt redskap kontra skarpt redskap blir för enkel.

Och varför slutade hästen svara?

När hästen inte reagerar på den signal den brukar reagera på behöver vi också vara försiktiga med slutsatsen.

Kanske behöver hästen bara en påminnelse:

Hallå där.

”Javisst ja”, säger hästen bildligt talat, svarar och fortsätter.

Men hästen kan också sluta svara därför att den börjar bli trött.

Den kanske inte förstår.

Den kanske inte klarar uppgiften.

Någonting kanske gör ont.

Eller så har vi själva lärt den att vänta tills signalen blir starkare.

Samma observerade beteende – hästen svarar inte – kan alltså ha helt olika orsaker.

Och då behöver det också få helt olika svar från oss.

Det är där utbildning blir mycket mer än att veta vilket verktyg man ska använda.

Till och med vårt språk ställer till det

Och här får jag erkänna att jag själv ramlar rakt ner i samma språkliga grop.

Jag skriver om varför vi behöver komma bort från den enkla uppdelningen mellan snällt och skarpt – och några meningar senare kommer jag på mig själv med att använda just orden snällare, skarpare eller mildare.

Det säger något om hur etablerat vårt sätt att tänka kring utrustning är.

Vi behöver orden ibland. Men de kan också dölja mer än de förklarar.

När vi säger skarpare, vad menar vi?

Mindre kontaktyta?

Högre lokalt tryck?

Hävstång?

Större kraft vid samma rörelse från människan?

Tydligare signal?

Större potentiellt obehag?

Och när vi säger snällare, vad menar vi då?

Mindre fysisk påverkan?

Bättre timing?

Att hästen förstår?

Att träningen är förutsägbar?

Eller att hästen får möjlighet att svara på en liten signal innan något starkare händer?

Kanske behöver vi ibland göra med språket precis det jag gör med ryttaren och hästen när jag letar efter baseline:

Sluta värdera en stund och börja med att beskriva vad som faktiskt händer.

Verktyget behöver inte vara problemet

Jag är alltså inte emot repgrimmor.
Inte heller mot bett, sporrar, spön eller bettlösa alternativ.
Det är verktyg.

Men jag vill gärna att vi ställer några frågor innan vi använder dem:

Varför har jag valt det här verktyget?

Vad gör det rent mekaniskt?

Vilket problem försöker jag lösa?

Vad vill jag att hästen ska lära sig?

Hur vet jag att hästen har förstått?

Vad gör jag när hästen inte svarar?

Och kanske den mest avslöjande frågan:

Om jag minskar verktygets påverkan – vad finns då kvar av utbildningen?

För en häst som bara går fram så länge jag driver varje steg har inte riktigt lärt sig det jag ville lära den.

En häst som bara håller den önskade formen så länge utrustningen placerar den där kanske inte heller har gjort det.

Och en häst som fungerar perfekt i repgrimma men inte går att leda ordentligt i en vanlig grimma har åtminstone något kvar att lära.

Målet behöver inte vara att aldrig använda verktyg.

Målet kan snarare vara att verktyget hjälper oss att utbilda hästen så väl att vi behöver använda dess mekaniska effekt allt mindre.

Så nästa gång någon säger:

”Jag använder den här för att den är snällare.”

kanske vi inte behöver svara att den är snäll eller osnäll.

Vi kan börja med en mycket intressantare fråga:

Vad vill du att den ska göra?