Hur mycket av det vi ser hos en häst idag är egentligen hästens begränsning – och hur mycket handlar om sådant den ännu inte har fått hjälp att förstå eller fysiskt utveckla? Genom åren har jag sett hästar förändras på sätt som fortfarande fascinerar mig.

I artikeln Den billiga hästen kan kräva den dyraste kunskapen skrev jag om något som ibland blir lite obekvämt att prata om.

En häst kan vara billig att köpa och ändå kräva mycket kunskap att utbilda. En häst som har varit välutbildad och vältränad för trav eller galopp är inte automatiskt utbildad för sitt nya arbete som ridhäst.

Det betyder inte att det är något fel på hästen.

Och det betyder definitivt inte att jag tycker att man ska undvika de här hästarna.

Tvärtom.

Jag har genom åren sett – och själv fått vara med om – ganska fantastiska förändringar hos hästar som från början haft stora svårigheter i sitt nya arbete.

Ibland har förändringen tagit månader eller år.
Ibland har en förvånansvärt liten pusselbit förändrat väldigt mycket.

Men det finns inget recept. Ingen särskild övning som ”fixar travaren”. Ingen knapp att trycka på.

Det handlar om att förstå vad just den hästen saknar.

Hästen som hade fyra gångarter samtidigt

En av de första före detta travhästar jag såg komma till en riktigt duktig tränare glömmer jag aldrig.

Det var en ung kvinna som hade köpt en travare. Jag hade sett ekipaget tidigare. Det var mycket ridning, mycket fart och en häst som sprang. Det var en ryttare med ambitioner som ville väl. Som ville skapa om sin älskade häst. Samtidigt upplevdes ridningen och framför allt hästen stressad och jag upplevde att hästen slet en del. Det var ingen elak ryttare.

När hon började träna för min dåvarande tränare var jag därför nyfiken på vad som skulle hända.

Men hur mycket som skulle hända hade jag ingen aning om.

Första gången jag såg hästen arbeta i ridhuset såg det nästan ut som om den hade fyra gångarter samtidigt.

Det är fortfarande den mest extrema variant jag har sett.

När hästen försökte trava kunde något ben se ut att galoppera, något annat gjorde någonting helt annat och kanske ett par ben travade. Och nej, inte nödvändigtvis två ben som normalt skulle bilda ett travsteg.

Det var ben överallt.

Ryttaren försökte rida. Hon försökte bland annat få hästen att gå i form. Problemet var inte att hon inte gjorde någonting.

Problemet låg längre ner i grunden.

Tränaren började lägga några av de grundläggande pusselbitarna på plats. Hitta ramar. Hjälpa hästen att organisera kroppen. Göra uppgiften begripligare.

Det var inget spektakulärt.

Och plötsligt travade hästen.

Inte något ben i trav, något i galopp och resten i valfri gångart.

Fyra ben som tillsammans utförde samma gångart.

Jag minns fortfarande hur fascinerande det var att se.

Det var också en av mina första tydliga erfarenheter av hur stor skillnad utbildning faktiskt kan göra.

Ibland ser problemet ut som stress

En vän till mig hade ett engelskt fullblod från galoppen.

Hon var ingen dålig ryttare. Tvärtom. Hon var erfaren, hade ridit, tränat och tävlat andra hästar.

Men den här hästen var svår på ett annat sätt.

Den var väldigt stressad.

Efter ridpassen kunde den vara genomsvettig. När hon började träna för samma tränare började något sakta förändras. Hästen fick hjälp att hitta andra ramar och en annan balans i arbetet.

Så småningom kunde samma häst avsluta ett ridpass torr, efter att ha arbetat avspänt och trevligt.

Jag red själv hästen vid ett par tillfällen och minns särskilt en liten förändring vi gjorde.

Det var inget märkvärdigt. Ingen magisk övning. Bara en hjälp för hästen att förstå ramen och hur den kunde organisera sig i den.

Och det var nästan som att se poletten ramla ner.

Jaha. Är det så här ni menar?

När hästen väl hade förstått återkom den till samma sätt att använda kroppen.

Ibland kan en pusselbit göra väldigt stor skillnad.

Men ibland ser vägen helt annorlunda ut.

Hästen som fick stå vid väggen

För många år sedan kom en ryttare med en före detta kallblodstravare på mina bomträningar.

Det var en gruppträning, vilket är viktigt för berättelsen. Jag hade alltså inte ett helt ridpass där jag kunde ägna mig enbart åt det ekipaget.

Hästen sprang. Mycket.

Ryttaren var inte den mest utbildade ryttaren jag haft, men hon hade en egenskap som ibland kommer ganska väl till pass med sådana hästar:

Hon var modig.

Hon höll sig kvar och hoppades ungefär på det bästa.

Under träningen fick hästen arbeta korta stunder över bommar. Ryttaren behövde inte krångla särskilt mycket med den, utan hästen fick försöka lösa uppgiften.

Sedan fick hon styra fram till väggen och låta hästen stå där.

Inte hålla fast den i någon avancerad övning.

Utan för att vi kunde se hur hästen andades ut och slappnade av. Den förstod av någon anledning hur man stod still vid en vägg. Det var en uppgift den kunde vila i.

Där fick den också tid att fundera och känna efter.

Sedan gjorde de lite igen.

Och sedan fick hästen återigen stå och göra ingenting en stund.

Två veckor senare kom ekipaget tillbaka.
Det såg ut som en annan häst.

Inte en färdigutbildad häst. Inte en häst utan några problem kvar. Men den fruktansvärda stressen hade minskat och hästen kunde arbeta över bommarna betydligt lugnare.

Ägaren själv kopplade förändringen till det som hade hänt under föregående träning.

Betyder det att stressade travhästar ska ridas över bommar och därefter parkeras vid en vägg?

Nej.
Absolut inte.
Det vore en ganska förfärlig slutsats av den här berättelsen.

Det finns inga färdiga recept

Jag skulle önska att hästutbildning fungerade så.

Problem A: gör övning 7.

Problem B: dra här och tryck där.

Stressad travare: tre bommar och en vägg.

Färdigt.

Men hästar fungerar inte så. Och ryttare fungerar inte så heller.

Jag arbetar idag med ett ekipage som på många sätt befinner sig i nästan motsatt ände jämfört med ryttaren på bomträningen.

Här har väldigt mycket av arbetet skett från marken. Ryttaren har varit mån om att hästarna ska känna sig trygga och inte pressas in i stress. Vi har skrittat, arbetat avsuttet, gjort olika övningar och hela tiden återkommit till sådant hästen känner igen.

Vi har hjälpt hästen att upptäcka mönster:

Det här känner jag igen. Jag vet ungefär vad som kommer. Jag förstår vad som förväntas av mig.

Samtidigt har vi systematiskt byggt upp den fysiskt.

För förståelse räcker inte alltid.

Hästen måste också ha styrkan, smidigheten, balansen och koordinationen för att kunna göra det vi ber om.

Nu har ekipaget börjat trava uppsuttet och hästen klarar allt bättre att behålla lugnet även där.

En helt annan väg.

Samma grundläggande tanke:

Vad behöver just den här hästen för att kunna lösa sin uppgift?

Ibland tar förändringen ett halvår

Ett annat ekipage kom till mig för ungefär ett halvår sedan.

Hästen var spänd och mycket stel. Ägarna upplevde att de inte kunde ha bett i munnen på den. Att böja halsen var knappast att tänka på.

Galoppen var i princip obefintlig som balanserad gångart under ryttare. Det handlade mer om att få hästen att galoppera på raka sträckor och försöka styra.

Idag arbetar samma häst i form i skritt, trav och galopp.

Den kan forma kroppen på ett sätt som den inte kunde när vi började. Galoppen har blivit tretaktig. Den kan galoppera på volt med balans och börjar bära sig på ett helt annat sätt.

Det finns fortfarande mycket kvar att utveckla. Galoppen är fortfarande fysiskt krävande för hästen.

Men skillnaden på ett halvår är enorm.

Ägaren är, med all rätt, ganska salig.

Och återigen har det inte handlat om att hålla ihop hästen med handen.

Tvärtom.

Vi kan inte bära hästen åt den

Det här tycker jag är viktigt.

När jag pratar om att ge hästen en ram menar jag inte att ryttaren ska bli en fysisk vägg som hästen kan luta sig mot.

Jag kan inte sitta med handbromsen i och bära hästens kropp åt den.

Målet måste vara att hjälpa hästen att själv organisera sin kropp.

Den ska så småningom kunna bära sig i uppgiften därför att den förstår den och har utvecklat den fysiska kapacitet som krävs.

Det är också därför förändring tar tid.

En häst kan förstå en ny uppgift idag.

Den kan kanske till och med utföra den några gånger idag.

Det betyder inte att den idag har styrkan att utföra den tjugo gånger.

Att förstå är inte samma sak som att vara tränad för uppgiften.

Styrka och smidighet byggs inte under en lektion.

Lektion, träning och utbildning är inte samma sak

Jag brukar skilja mellan tre saker som lätt flyter ihop:

Lektionen hjälper oss att hitta hur.

Vi kan upptäcka en bättre balans, en tydligare hjälp, en lämpligare övning eller en pusselbit som hästen och ryttaren har saknat.

Träningen bygger förmågan.

Genom lagom belastning, tillräcklig återhämtning och systematiskt arbete utvecklas bland annat styrka, smidighet, koordination och kondition.

Utbildningen utvecklar vad hästen kan.

Det som från början krävde mycket hjälp blir så småningom begripligt och möjligt. Hästen får fler verktyg och större förmåga att lösa de uppgifter vi ger den.

Ibland kan en lektion ge en dramatisk förändring.

Men mycket av det vi vill åstadkomma kan ingen tränare trolla fram under 45 minuter.

Det måste tränas fram.

Jag utvecklar de här tankarna mer i en annan artikel som du hittar här

Vi behöver ibland reda ut huvudknuten

Det här är inte unikt för travare eller fullblod.

Genom åren har jag sett liknande problem hos araber, islandshästar och hästar av många andra raser. Uttrycken kan se väldigt olika ut.

En häst springer.
En annan spänner sig.
En tredje stannar eller tappar framåtbjudningen.
En fjärde börjar hitta på egna lösningar.

Det är lätt att snabbt sätta en etikett på det man ser. Att kalla det stress, ovilja, framåtbjudningsproblem eller olydnad.

Men innan jag gör det behöver jag försöka förstå vad som faktiskt händer.

Har hästen ont eller upplever obehag?
Är uppgiften för fysiskt krävande?
Är den trött eller stressad?
Eller har den helt enkelt missförstått vad vi försöker lära den?

Bryta ner övningen till det mest grundläggande

Jag har till exempel genom åren arbetat med hästar där en viktig del av träningen till en början har varit nästan löjligt enkel:

Din uppgift just nu är bara att följa fyrkantsspåret.

Inte formen, inte nästa avancerade rörelse och inte fem korrigeringar samtidigt.
utan… Följ spåret.

När hästen börjar förstå vad som förväntas av den kan vi bygga vidare därifrån.

Det är därför jag ibland tänker på arbetet som att försöka hitta huvudknuten.

Ett ekipage kan komma med många synliga problem. Hästen kanske spänner sig, springer eller stannar, tappar balansen, går emot hjälperna och får svårt med olika rörelser.

Men allt behöver inte vara separata problem.

Några av dem kan vara följder av samma grundläggande svårighet.

Då blir frågan inte bara:
Vad ser fel ut?
Utan:

Vad behöver vi reda ut först för att hjälpa den här hästen vidare?

Och det kräver att jag är beredd att arbeta med hypoteser.

Jag ser något och tänker: Kan det vara det här som händer?

Sedan provar vi en förändring och ser vad hästen svarar.

Blir uppgiften lättare? Förstår hästen bättre? Minskar spänningen? Kan den organisera kroppen på ett annat sätt?

Om svaret är nej får jag vara beredd att tänka om.

Men det finns ytterligare en individ i ekvationen.

Ryttaren.

En väg kan vara teoretiskt lämplig för hästen och ändå inte vara den bästa vägen för just det ekipaget. Om ryttaren inte förstår upplägget, känner sig otrygg eller har svårt att genomföra det behöver jag hitta ett annat sätt.

För det är ekipaget vi utbildar.

Inte en häst i ett vakuum.

Att hitta rätt väg innebär därför inte bara att fråga vad hästen behöver. Det innebär att hitta ett sätt där häst och ryttare kan komma vidare tillsammans.

Och ibland tar det tid.

Det är inget konstigt.

Utbildning är inte att applicera rätt recept.

Det är att observera, prova, utvärdera och justera – tills vi hittar en väg som hjälper just det här ekipaget.

Ibland har ägaren haft flera liknande hästar genom åren. Problemen har funnits hos den första, den andra och den tredje.

Och då är det väldigt lätt att dra slutsatsen:
Sådana är travare.
Eller:
Sådana är fullblod.

Och visst finns det egenskaper, erfarenheter och rörelsemönster som hänger samman med vad hästarna är avlade, tränade och tidigare utbildade för.

Ta galoppören som exempel.

Galoppörens galopp är utvecklad för att föra hästen effektivt framåt i hög hastighet. Ju bättre hästen kan driva framåt och vinna mark, desto snabbare kan den ta sig mot mål. Det är precis vad den har tränats för.

När vi senare utbildar samma häst till ridhäst förändrar vi uppgiften. Nu vill vi successivt hjälpa hästen att inte bara skjuta kroppen framåt, utan också kunna ta mer vikt, bära upp kroppen och så småningom utveckla en större grad av samling.

Vi ber alltså inte bara galoppören att galoppera långsammare. Vi hjälper den att lära sig att organisera kroppen på ett delvis annat sätt.

Det som kan upplevas som ett problem i den nya karriären kan därför vara en fullt logisk konsekvens av det arbete hästen tidigare har varit väldigt väl tränad för att utföra.

Men ibland undrar jag om något annat också händer.

Om vi har haft tre hästar med ungefär samma problem och aldrig riktigt lyckats lösa dem, med eller utan hjälp, är det lätt att börja tänka att det är så här de här hästarna är.

Men kanske har vi inte sett var gränsen för deras förmåga faktiskt går.
Kanske har vi bara mött samma typ av utbildningsproblem tre gånger – utan att hitta vägen förbi det.
–Det är en betydligt hoppfullare tanke.

Inte för att alla problem går att lösa.
Inte för att alla före detta trav- eller galopphästar kan bli vad som helst.

Utan för att det vi ser framför oss idag inte nödvändigtvis berättar allt om vad hästen kan bli.

Jag såg inte ens att det var en travare

För några år sedan såg jag en kvinna träna sin häst i ridhuset medan jag red fram min häst inför den kommande träningen.

De arbetade med ganska avancerade rörelser och det såg trevligt och prydligt ut. Jag såg dem galoppera, jag såg dem göra byten. Jag såg andra rörelser.

Sedan började hon arbeta med förvänd galopp.

Jag tittade.

Och någonting fick mig att reagera.
Vänta nu. Vad är det som ser annorlunda ut?
Och så föll poletten ner hos mig.

Jag insåg där och då att det var en före detta travhäst. När hon övade förvänd galopp blev fyrtakten tydligare, och jag såg hur utmanande just den här uppgiften var för hästen.

Hon hade utbildat den så fint att jag hade stått och tittat på ekipaget utan att ens reflektera över hästens bakgrund. Det syntes inte förrän hon utmanade hästen inom det område som kan vara det extra utmanande för just den här rasen – galoppen. Med tanke på vilket otroligt jobb hon gjort med den hästen fram till den tidpunkten så skulle jag inte bli förvånad om den här hästen, några månader senare blivit så stark i den rörelsen också så att det inte heller syntes där längre. Jag vet inte för jag träffade inte ekipaget igen men med tanke på det välbalanserade och progressiva arbete hon gjort över tid fram till den tidpunkten så skulle det inte förvåna mig.

Och än idag tycker jag det här är oerhört imponerande.

För kanske är det här den andra sidan av det jag skrev om i den förra artikeln.

Ja, den billiga hästen kan kräva den dyraste kunskapen.

En häst som är utbildad och vältränad för ett tidigare arbete kan behöva mycket hjälp för att lära sig ett helt nytt.

Men underskatta inte hästen.

Jag har sett hästar gå från stress och ben överallt till avspänt arbete.

Jag har sett hästar som knappt kunnat organisera galoppen utveckla en tretaktig, balanserad galopp.

Och jag har sett en före detta travhäst bli så välutbildad att jag själv stod länge och utgick från att det var ”ett vanligt halvblod” innan jag fick syn på vad den en gång hade varit utbildad för.

Det är en del av det som gör de här hästarna så fascinerande att arbeta med.

Det vi ser idag är inte alltid hästens begränsning.

Ibland ser vi bara vad hästen klarar med den utbildning, styrka, balans, förståelse och erfarenhet den har just nu.

Och det kan finnas väldigt mycket kvar att upptäcka.

📚Vill du läsa mer?

Läs också: Den billiga hästen kan kräva den dyraste kunskapen. Där funderar jag vidare kring vad som kan hända när vi tar oss an en häst som är utbildad för ett helt annat arbete – och vilka missförstånd vi människor ganska lätt kan hamna i när vi försöker hjälpa den in i sitt nya liv som ridhäst.

Du kan också fördjupa dig i Hindret är sällan problemet. Där tittar jag närmare på hoppning ur ett utbildningsperspektiv: vad hästen egentligen behöver kunna för att lösa uppgiften, och varför vägen till bättre hoppning ofta handlar om betydligt mer än själva hindret.

Ett tips förresten…

Är din häst en höger- eller vänsterbanan? 🍌

Guiden innehåller enkla tester i skritt och ett observationsblad som hjälper dig att jämföra höger och vänster.