Att leva med MS har förändrat mycket i mitt liv.
Men sjukdomen har också lärt mig något oväntat om ridning.
När kroppen inte längre kan kompensera med kraft blir man tvungen att hitta bättre sätt att kommunicera med hästen.
MS gjorde mig till en bättre ryttare.
Det låter kanske provocerande att säga så.
MS är inte vackert. Det är inte inspirerande. Det är inte någon magisk livslektion inslagen i glitterpapper. Det är en sjukdom som påverkar min kropp, min energi och min vardag på sätt som stundvis är både frustrerande och brutala.
Men om jag ska vara helt ärlig så finns det saker i min ridning som blev bättre på grund av den.
Inte trots den.
På grund av den.
För min kropp tvingade mig att sluta slösa energi på sådant som egentligen inte fungerar särskilt bra ändå.
Jag kan inte rida med konstant kraft
Jag hade inte råd att sitta och driva hela tiden.
Inte heller energi till att bära runt en häst med kroppen, hålla ihop den med händerna och samtidigt försöka hålla mig själv på plats i sadeln.
Och någonstans där blev jag tvungen att börja ställa andra krav på ridningen.
Mina hästar måste svara på lätta hjälper.
De måste förstå signalerna.
Och de måste lära sig att fortsätta bära sig själva utan att jag sitter och påminner dem i varje steg.
Det betyder inte hårda hjälper.
Tvärtom.
Det handlar om tydliga hjälper.
Det handlar om att signalen ska gå fram snabbt, begripligt och utan en massa brus runt omkring.
Känslig – men trygg
Jag vill inte ha hästar som springer undan hjälper eller blir stressade av små signaler.
Jag vill ha hästar som är:
- känsliga,
- trygga,
- uppmärksamma,
- och utbildade nog att förstå sitt arbete.
Det är en enorm skillnad.
En känslig häst ska tåla hjälper. Den ska kunna ha kontakt med bettet utan att bli tung i handen eller spänd i kroppen. Den ska kunna ta stöd utan att hänga sig fast.
Jag utvecklar hur vi kan förstå begreppet känslighet i en artikel som du kan läsa här
För mig handlar lätthet i handen inte om att hästen “släpper bettet” eller att jag bara ”släpper tygeln”.
Det handlar om att hästen bär sig rätt bakifrån.
När bakbenen arbetar, ryggen organiserar sig och kroppen kommer i bättre balans, då blir vikten i handen lättare som en konsekvens av resten av kroppen.
Inte som ett projekt man försöker lösa framifrån.
När hästen blir tung är lösningen sällan mer hand
Det här är något min kropp har gjort mig väldigt känslig för.
Om en häst blir tung i handen kan jag inte sitta och bära runt den där framme i all evighet. Jag orkar inte det. Och ärligt talat tycker jag inte att någon människa egentligen ska behöva göra det heller.
Och rent krasst tycker jag inte heller att en häst ska behöva gå omkring och bära mer vikt på framdelen än nödvändigt. Inte heller ska den behöva hänga i bettet och vila stora delar av sin vikt på lanerna.
”Ett skarpare bett kan göra det obehagligare att hänga i handen.
Men det gör inte hästen starkare.”
När en häst blir tung i handen är lösningen sällan ett skarpare bett. Ett skarpare bett förändrar trycket i munnen, men det förändrar inte hästens styrka, balans eller bärighet.
Den verkliga lösningen finns oftast någon annanstans: i utbildningen, styrkan, balansen och hästens förmåga att bära sig själv. När bakbenen arbetar bättre, kroppen blir starkare och kommunikationen tydligare blir behovet av att luta sig mot handen ofta mindre.
Blir hästen tung behöver jag få ett svar bakifrån.
Jag behöver att bakdelen aktiveras.
Att hästen kommer tillbaka till sin egen kropp.
Att den börjar bära mer vikt själv.
För när hästen verkligen arbetar genom kroppen händer något intressant:
Behovet av stora hjälper minskar ofta ganska drastiskt.
Min sits blev ärligare
MS har också gjort mig mycket mer medveten om sits och balans.
Sitter jag snett kostar det energi.
Klämmer jag mig fast kostar det energi.
Håller jag mig själv uppe med muskelkraft kostar det energi.
Jag märker det direkt.
Det gör att jag har blivit ännu mer noggrann med:
- lika vikt på båda sittbenen,
- balans över hästen,
- att inte falla åt ena sidan,
- att låta benen sjunka istället för att klämma,
- och att organisera kroppen så kostnadseffektivt som möjligt.
En balanserad sits handlar inte bara om att det “ser fint ut”.
Den påverkar hur mycket arbete både hästen och människan behöver göra i varje steg.
Sitter du mitt över hästen behöver du inte använda lika mycket kraft för att hålla dig kvar eller korrigera dig själv hela tiden.
Och hästen slipper bära runt på en ryttare som omedvetet stör balansen i varje rörelse.
Precision är ofta bättre än styrka
Jag tror ibland att vi inom ridningen har blivit väldigt vana vid att använda mer kraft när någonting inte fungerar.
Mer hand.
Mer ben.
Mer drivning.
Mer korrigering.
Men väldigt ofta handlar problemen egentligen om:
- timing,
- balans,
- koordination,
- tydlighet,
- eller bristande självbärighet.
Min kropp har tvingat mig att bli mer ekonomisk i min ridning.
Och paradoxalt nog har det ofta gjort kommunikationen tydligare.
För när man inte har energi att sitta och “göra hela jobbet åt hästen” blir man också tvungen att utbilda hästen bättre.
Det här är kanske det viktigaste MS har lärt mig
Den tvingade mig att sluta rida med överflöd. Och börja rida med precision.
Inte perfekt.
Inte alltid vackert.
Men ärligare.
För någonstans tror jag att riktigt bra ridning ofta ser ganska enkel ut utifrån.
Inte för att den är enkel.
Utan för att både häst och människa gör precis så mycket som behövs — och inte en massa extra.
När hjälperna blev mindre behövde utbildningen bli bättre
Jag har blivit bättre på att förklara för hästen vad jag vill ha.
Inte genom större hjälper.
Utan genom tydligare hjälper.
För när man inte har energi att sitta och påminna hästen i varje steg måste kommunikationen bli tydligare redan från början.
Hästar uppskattar tydlighet.
De uppskattar att förstå vad som förväntas av dem och att få förtroendet att utföra uppgiften utan att ryttaren ständigt påminner med skänklar och tyglar.
Målet är inte att hästen ska lämnas ensam. Målet är att den ska få möjlighet att arbeta självständigt inom de ramar som utbildningen har skapat.
Och om hästen går på villovägar bli tydligt vägledd tillbaka till hur den ska svara på hjälpen.
För alla hästar frågar ibland, ”-menar du verkligen…” ”-åh, inte behöver jag väl svara riktigt på en gång…”
Att snabbt förtydliga hjälpen och sedan komma tillbaka till beröm är ofta det vänligaste du kan ge din häst.
Tydlig utbildning skapar tillit
Att utbilda hästen med förtroendet att den får arbeta i fred från överdrivna hjälper med idén att ”-vi delar upp jobbet du och jag” är energibesparande för mig som ryttare och som en av (i mitt tycke) Sveriges bästa tränare brukar säga att vi ska inte förnedra hästen genom att sitta med stora hjälper i varje steg.
Vad betyder det när hästen inte svarar?
Hästar testar ibland våra signaler.
Inte av elakhet, utan därför att de är individer med egna initiativ och idéer.
Ibland handlar det om utbildning, ibland handlar det om motivation.
Och ibland berättar hästen att något inte känns helt rätt.
Vår uppgift är att lära oss skilja dessa situationer åt.
Tack vare MS lärde jag mig förstå vad det verkligen menas med att dansa med sin häst och förstå vad som krävs för att uppnå det.
(och nu när jag vet det, så är jag helt ok med att någon kommer på ett botemedel så jag kan fortsätta rida. 😉😄 )
MS tvingade mig att sluta rida med överflöd. Och börja rida med precision. Det gjorde hela skillnaden
Idag
Idag rider jag mycket sällan men jag håller fortfarande mycket lektioner och det är stimulerande att lära ut en effektivare och i längden vänligare och hållbarare sätt att utbilda och rida hästen. Att utveckla sig själv och hästen är är tre saker samtidigt, lektion, träning och utbildning. Läs mer om det här
Vill du ha hjälp i din ridning? Hör av dig!
Läs mer
Här är en länksamling till lite matnyttiga texter.
Läs mer om mitt arbetssätt här:
Min metod; Integrerad ekipageutveckling och mina grundpelare i det
Blogginlägget Ridning är mer än teknik
Du kan läsa om hur jag lägger upp träningen generellt här
Träningar & upplägg eller Träningar & upplägg för islandshästar
Kan också genomföras på distans