Det finns ett mönster som jag stöter på ganska ofta när jag pratar med hästägare.
En häst är rädd om öronen.
Då kommer förklaringen nästan direkt:
– Någon måste ha slagit honom i huvudet.
En häst reagerar starkt på spö.
– Den har nog blivit misshandlad tidigare.
En häst blir spänd bland människor.
– Den måste ha haft det jobbigt på sitt förra ställe.
Problemet är att vi ofta går från observation till slutsats väldigt snabbt.
Det enda vi egentligen vet är:
Hästen är rädd om öronen.
Hästen reagerar på spöet.
Hästen blir spänd i vissa situationer.
Allt därefter är tolkning.
På sätt och vis påminner det här om utmaningen med ord och definitioner. Precis som ordet ”känslig” kan betyda olika saker för olika människor kan samma beteende hos en häst leda till helt olika tolkningar beroende på vem som betraktar det. Du kan läsa mer om det här.
Vi vill förstå
Det här är egentligen inte ett hästproblem.
Det är ett människoproblem.
Eller kanske snarare en mänsklig egenskap.
Vi tycker inte om tomrum.
Vi vill förstå varför saker händer.
Vi vill hitta samband.
Vi vill skapa ordning i det som känns oklart.
Om vi ser ett beteende vill vi gärna veta orsaken.
Och om vi inte vet orsaken är hjärnan väldigt bra på att hitta en berättelse som känns rimlig.
Det är tryggare att tänka:
– Han är rädd om öronen för att någon varit dum mot honom.
än att säga:
– Jag vet faktiskt inte varför han är rädd om öronen.
Den första förklaringen känns begriplig.
Den andra kräver att vi accepterar osäkerhet.
Om vi inte vet varför hästen reagerar kan det väcka en känsla av att vi borde veta. Att vi kanske har missat något. Att vi inte riktigt lyckas hjälpa hästen. Ibland kanske vi till och med oroar oss för att andra ska tro att vi har gjort något fel.
Om hästens beteende däremot kan förklaras av något som hände före vår tid som ägare eller ryttare blir situationen lättare att förstå och placera. Problemet får en tydlig orsak och vi slipper åtminstone delvis fundera över vår egen roll i det som händer.
Det är en väldigt mänsklig reaktion. Vi vill förstå världen omkring oss, men vi vill också förstå vår egen plats i den. Och ibland är det bekvämare att leta efter en förklaring bakåt än att acceptera att vi ännu inte vet svaret.
Det kan finnas många förklaringar
En häst som reagerar på spö kan ha blivit skrämd tidigare.
Men den kan också vara naturligt reaktiv.
Den kan vara ovan vid spö.
Den kan ha lärt sig att reaktionen fungerar eftersom människor tagit bort spöet när den spänt sig.
En vallack som inte vill få öronen hanterade kan ha dåliga erfarenheter.
Men den kan också ha gått på unghäst- eller hingstbete där öron, nacke och huvud varit utsatta i lek och rangordning.
Den kan ha haft ont någon gång.
Eller så har ingen riktigt lagt tid på att träna just öronhantering.
Poängen är inte att någon av förklaringarna måste vara rätt.
Poängen är att flera förklaringar kan vara möjliga samtidigt.
När berättelsen blir viktigare än lösningen
Det som fascinerar mig mest är att behovet av en historisk förklaring ibland lever kvar även när problemet börjar försvinna.
Man tränar hästen.
Man arbetar lugnt och metodiskt.
Beteendet förbättras.
Men berättelsen finns kvar.
– Jo, men det måste ju bero på att någon behandlade honom illa tidigare.
Som om förklaringen bakåt blivit viktigare än lösningen framåt.
Vad behöver hästen idag?
Missförstå mig rätt.
Det finns hästar som har blivit illa behandlade.
Det finns hästar som bär med sig svåra erfarenheter.
Ibland känner vi till berättelsen bakåt, ibland gör vi det inte.
Men vi kan sällan avgöra det enbart utifrån ett enskilt beteende.
Och även om vi känner till hästens historia återstår samma fråga:
Vad behöver hästen idag?
Om hästen är rädd om öronen behöver den trygg och systematisk träning.
Om den reagerar på spö behöver den hjälp att förstå situationen.
Om den är osäker behöver den få erfarenheter som bygger självförtroende.
Precis som jag skrivit tidigare när jag diskuterat påståendet att hästar är dumma försöker jag ofta flytta fokus från skuldfrågan till förståelsefrågan. Vad är det hästen försöker berätta?
Arbetet framåt ser ofta ganska likadant ut oavsett vad som ligger bakom.
Erfarenhet förändrar perspektivet
Det finns ytterligare en aspekt.
Hur stora hästens reaktioner upplevs beror ofta på vilken erfarenhet vi själva har.
Den som har sett tio hästar reagera kommer att göra andra bedömningar än den som har sett tusen.
Det handlar inte om att någon är bättre än någon annan.
Det handlar om referensramar.
Ju fler situationer vi har upplevt, desto fler möjliga förklaringar har vi att välja mellan.
Kanske är det därför riktigt erfarna hästmänniskor så ofta säger:
– Nja, jag vet inte.
Inte för att de kan mindre.
Utan för att de vet hur lätt det är att vara tvärsäker och samtidigt ha fel.
Observation eller berättelse?
Ibland letar vi dessutom så intensivt efter förklaringar bakåt att vi missar att beteendet kanske handlar om något helt annat. Om hästens behov här och nu. Det tänker jag fördjupa i ett kommande inlägg.
Kanske är det just där skillnaden ligger.
Observationen är:
Hästen reagerar.
Berättelsen är:
Jag vet varför.
Och ibland är det mest hjälpsamma vi kan säga:
– Jag vet inte vad som har hänt tidigare. Men jag ser vad hästen visar mig idag, och det är där vi börjar.
Vi har nog alla någon gång ramlat ner i fällan att vilja skapa en berättelse bakåt.
Men i slutänden är historien sällan lika viktig som vägen framåt.
Hur hjälper vi hästen att förstå det vi vill att den ska förstå? Hur hjälper vi den att känna sig trygg, nyfiken och avslappnad i situationer som tidigare varit svåra?
Att få huvudet borstat och öronen strukna kan bli något av det mysigaste som finns. Ett ridspö kan bli en vägledning och guide – en förlängning av ryttarens hjälper som hjälper till att förklara vad ryttaren vill.
Och oavsett var hästen började någonstans finns det få saker som känns så häftiga som när man upptäcker att en reaktion har förändrats.
När hästen som en gång vägrade öppna munnen för bettet själv söker sig ner mot metallen.
När hästen som tidigare undvek beröring sänker huvudet mot dig och nästan verkar be om att bli kliad bakom öronen.
Då känner man sig alldeles varm inombords.
För oavsett var hästen kom ifrån är det här och nu som räknas.
Och kanske är det just det som är det finaste av allt – att jag har fått vara med och hjälpa hästen till där den är idag.
Kanske är det just därför hästar är så fascinerande.
Så fort vi tror att vi har förstått exakt varför de gör något, dyker det upp en häst som visar att verkligheten är lite mer komplicerad än så.
Har du något exempel på när en hästs beteende visade sig ha en helt annan förklaring än du först trodde?