Ikväll kom en elev till lektionen efter en dag med migrän.
Den värsta värken hade släppt, men kroppen var fortfarande tung och lite dämpad.

Så istället för att köra en vanlig träning bestämde jag mig för att vi skulle göra något annat.

Vi började inte med ridningen. Ryttaren fick sitta upp, men vi började med att ryttaren lugnt skrittade på lång tygel och där började vi med kroppen

Först andningen.

Sedan fick hon känna igenom kroppen:
käkar, nacke, axlar, panna.
Spänna – släppa.

Vi fortsatte ned genom kroppen.
Höfter, ben, sittben, tår.

Där hon satt i sadeln handlade det länge inte om att “rida”.
Det handlade om att känna.

Hur får hästens rörelse min kropp att röra sig i sadeln?
Hur följer bäckenet rörelsen? Ligger vikten verkligen lika på båda sittbenen?
Hur fortplantar sig rörelsen upp igenom ryggraden. Känna hur hästens rörelse gör att magmusklerna rör sig och hur alla delar balanseras ovanpå varandra som byggklossar. I detta försöka känna hur kroppen är i sådan balans att inget spänner sig i kompensation för en obalans.

Efter en stund började vi också försöka urskilja något som är centralt i ridning:

Vad är jag – och vad är hästen?

Är det jag som sitter snett?
Eller är det hästen som är oliksidig?

Är det hästen som känns stel, spänd eller kanske lite loj?
Eller handlar det om något i min egen kropp?

När kroppen började slappna av smög vi också in ridningen.

Mjuka bågar.
Övergångar.
Olika gångarter.

Men hela tiden återkom vi till samma sak:

Andningen.
Avspänningen.

Har någon spänning smugit sig tillbaka i käkarna?
Håller du andan igen?

Uppmaningen var hela tiden densamma:
stanna i nuet
släppa det som redan hänt

och rida vidare med känslan av hur nästa steg skulle kunna kännas när det fungerar som bäst.

Med den hållning i kroppen som hon önskade att hästen skulle kunna svara på i momentet.

Redan när ryttaren satt där och bara riktade uppmärksamheten mot sin egen kropp började något hända.

Och när hon sedan började rida sin väg – istället för att försöka få hästen att göra något – kunde vi se hur hästen svarade:
den slappnade av
följde riktningen
frustade

Mindfulness i sadeln

Den här typen av arbete ligger nära det som inom andra områden kallas mindfulness.

Det handlar inte om att “tömma huvudet” eller prestera lugn.

Det handlar om att rikta uppmärksamheten till det som faktiskt händer i kroppen just nu.

Hur känns andningen?
Var finns spänning?
Hur påverkar hästens rörelse min balans?

När uppmärksamheten återkommer till nuet om och om igen händer något intressant:

koordinationen förbättras
tajmingen blir tydligare
hjälperna blir mer precisa

Mindfulness blir då inte något separat från ridningen – utan ett sätt att förbättra kvaliteten i det vi gör.

Ridning är egentligen en ganska märklig balans mellan två motsatser.

Avspänd anspänning.
Anspänd avspänning.

Det är just där – i den balansen – som mycket av ridningens kvalitet uppstår.
Och ibland är den bästa lektionen inte den där vi gör mest.

Utan den där vi känner mest.

---

Vad menas med meditativ ridning och vad händer i kroppen? Här kan du läsa mer om syftet bakom övningen.