🕒 6 min lästid

Och med stark menar jag inte en häst som ligger på i handen, som drar på eller känns tung att rida.

Jag menar en häst som är kroppsligt tillräckligt tränad och återhämtad.
En häst vars muskler, senor, ligament och skelett är uppbyggda och utvilade för att utföra den här dagens arbete.

När hästen känns pigg, men kroppen inte är det.

Kondition, flyktrespons, svett och återhämtning – så läser du hästens verkliga kapacitet

En pigg häst är inte samma sak som en väl tränad och återhämtad häst. Det är en viktig – och ofta(!) missförstådd – skillnad i vår vardagsridning.

För det är lätt att tro att en pigg häst är fysiskt stark och utvilad. Den känns framåt. Reagerar snabbt. Har energi. Kanske känns den till och med bättre än på länge.

Men pigghet och styrka är inte samma sak.

Och det här är en av de vanligaste – och mest kostsamma – missuppfattningarna i vardagsridning.

För det som känns som energi är inte alltid ett tecken på att kroppen är redo för ny belastning. Ibland är den det, men långt ifrån alltid.

En modell att använda som grund när träning och belastning planeras.

Hur gammal, eller ung, är hästen som träningsindivid?

Häromdagen tränade jag ett ekipage med en nyinköpt sjuårig häst. Hästen är inriden och har haft föl, men har i övrigt inte gjort särskilt mycket. Utifrån det tidigare ägaren berättat och det jag ser när hästen arbetar förklarade jag för ryttaren:

”– Den är sju år på pappret. Men den är ungefär tre i sin utbildning.”

Den kan skritta, trava och galoppera med ryttare, men mycket mer än så är ännu inte etablerat. Även sättet den reagerar, löser uppgifter och söker efter svar liknar det jag förväntar mig av en ung, relativt nyinriden häst.

Det betyder förstås inte att en sjuårig häst är en treåring. Den är biologiskt äldre, mer eller mindre färdigvuxen och har andra erfarenheter med sig. Men i utbildningen behöver vi fortfarande förhålla oss till vad hästen faktiskt har hunnit lära sig och – minst lika viktigt – vad den har hunnit befästa.

Det senare är lätt att glömma, särskilt med en äldre häst som är lättlärd och har hög ridbarhet. Den kan förstå nya uppgifter snabbt och kanske också rent kroppsligt ha lätt för att utföra dem. Då är det frestande att fortsätta vidare.

Det här är en utmaning även för oss tränare.

Jag behöver själv ibland påminna mig: just det – den här hästen må vara åtta, tio eller tolv år gammal, men i sin utbildning är den kanske inte äldre än tre eller fyra.

Det är särskilt lätt att göra tankevurpan med hästen som har lätt för sig, framför allt under de första åren innan utbildnings- och träningshistoriken hunnit ikapp. Den lär sig snabbt, svarar bra och ger inte alltid någon omedelbar anledning att bromsa. Ibland blir det först längre fram tydligt att något behöver mer tid – kanske för att grunderna inte är tillräckligt befästa eller för att hästen blir trött snabbare än man först förväntade sig.

Därför försöker jag aktivt hålla hästens faktiska utbildnings- och träningshistorik i huvudet när jag bedömer vad nästa steg ska vara. Och jag förstår varför även erfarna tränare ibland missar det. Det är lätt att låta hästens kalenderålder styra våra förväntningar – inte minst eftersom vi ganska sällan pratar om fenomenet.

Hade samma häst varit tre eller fyra år hade vi sannolikt varit mer försiktiga. Vi hade accepterat att utbildning tar tid, repeterat grunderna och låtit dem bli stabila innan vi höjde kraven.

Att hästen kan utföra en uppgift betyder inte automatiskt att den är färdigutbildad för den.

Tiderna för kroppens anpassning till träning visar varför samma resonemang också blir viktigt fysiologiskt.

En åttaåring som reds in som treåring och därefter har tränats regelbundet i flera år har en helt annan belastningshistorik än en åttaåring som reds in för sex månader sedan. På pappret är de lika gamla. Som träningsindivider är de det inte.

Det gäller alltså både utbildning och fysiologi.

Det här blir särskilt viktigt när vi börjar ställa högre krav på exempelvis bärighet och samling. Hästen kan förstå uppgiften långt innan den har den fysiska kapaciteten att utföra den med god kvalitet och utan att kompensera någon annanstans.

En gammal tumregel – med en viktig tanke bakom

Traditionellt har det ibland sagts att en unghäst kan arbetas ungefär lika många dagar i veckan som den är år gammal: tre dagar för treåringen, fyra för fyraåringen och så vidare.

Som bokstavlig regel fungerar det förstås dåligt. Vi ska inte komma fram till att sjuåringen därför bör tränas sju dagar i veckan.

Men bakom tumregeln finns en tanke som fortfarande är värd att ta med sig: träningen behöver byggas upp successivt i takt med hästens träningsbakgrund och förmåga.

Och den principen gäller även den äldre hästen.

En häst som börjar sitt liv som ridhäst vid åtta års ålder behöver inte behandlas som en treåring i alla avseenden. Den är biologiskt vuxen och har andra erfarenheter med sig. Men den har heller inte automatiskt flera års ridträning i kroppen bara för att den har flera levnadsår bakom sig.

Samma sak gäller åt andra hållet. En häst kan ha varit välutbildad och tränad tidigare i livet, men därefter ha haft ett längre träningsuppehåll – kanske på grund av skada, avel eller helt enkelt några år med betydligt mindre arbete.

När den sätts igång igen finns mycket av utbildningen och erfarenheten fortfarande kvar. Det kan därför vara lockande att ganska snabbt återgå till det arbete hästen gjorde tidigare.

Men utbildningsnivån och den aktuella fysiska träningsstatusen är två olika saker.

Hästen kan mycket väl veta hur den ska utföra en uppgift utan att kroppen ännu är tillräckligt förberedd för belastningen. Att en häst är ”igångsatt” betyder därför inte automatiskt att den är färdig att tränas på sin tidigare nivå.

Därför är frågan inte bara:

Hur gammal är hästen?

Fråga också:

När började den tränas för det arbete jag nu ber den att utföra?
Vad har den hunnit lära sig och befästa?
Och vad har kroppen faktiskt hunnit anpassa sig till?

Det ger en betydligt bättre utgångspunkt för att avgöra vad som är en rimlig belastning och en rimlig utbildningsnivå just nu.

Energi kommer ofta före styrka

Du har säkert upplevt det själv.
Du har vilat några dagar. Och nu känner du dig pigg. Nästan rastlös.

Men när du går ut och springer, så protesterar kroppen.
Inte för att du saknar vilja.
Inte för att du saknar energi.

Utan för att vävnaderna inte är redo för belastningen än. Kroppen kanske känns motvillig, tung. Du kanske till och med upptäcker att du har (fortfarande) ont lite här och där i kroppen.

Om vi själva dessutom råkat dra på oss en överansträngning eller skada så vet vi att det kan ta tid innan skadan är helt utläkt.
Ändå kan vi känna oss jättepigga efter några dagars vila,
och bli raskt påminda när vi råkar ta i lite för mycket i det skadade området.

För energin kommer först. Styrkan kommer senare.

Det är exakt samma sak hos hästen.
En häst kan kännas pigg långt innan muskler, senor och skelett är helt redo att utföra arbetet hållbart.

Med andra ord, en häst kan ha överskottsenergi efter att ha vilat några dagar. Det är inte säkert att det betyder att den är i övrigt fysiskt helt återhämtad.

Hästen är ett flyktdjur – och den tränar sin flykt hela tiden

Vi måste också komma ihåg att hästen är ett flyktdjur.
Dess nervsystem är utvecklat för överlevnad.

Det betyder att det som ser ut som energi inte alltid är ett tecken på fysisk kapacitet.

En häst kan upplevas som pigg när den i själva verket är:

• spänd
• stressad
• frusen
• matstressad
• mentalt överbelastad
• eller fysiskt trött

I naturen är det individen som hamnar efter flocken som löper störst risk.

När kroppen börjar bli trött aktiveras därför ett skyddssystem:
Öka beredskapen.
Öka reaktionsförmågan.
Öka tempot.

Inte för att kroppen är stark.
Utan för att överleva.

Det är därför den där “extra växeln” ibland kommer just när hästen egentligen börjar bli trött.

Det är inte alltid styrka.
Det kan vara överlevnadsinstinkt.

Av samma anledning kan du också vissa dagar ha en superpigg häst, enbart för att det kanske regnar, blåser, är småkyligt eller ”bara” är förändringar i flocken.

---

Svett kan också lura oss

Många tolkar en svettig häst som en häst som har arbetat bra.

Men svett är inte ett mått på kvalitet.
Svett är ett mått på belastning – fysisk eller mental.

En spänd eller stressad häst svettas ofta mer än en häst som arbetar avspänt och inom sin kapacitet.

Det är därför en häst ofta svettas mindre när den blir fysiskt starkare, mer lösgjord och trygg i sitt arbete.

Inte för att den arbetar mindre.
Utan för att den arbetar mer ekonomiskt.

Verklig styrka känns inte okontrollerbar – den känns kraftfull

I ridsammanhang används ordet “stark” ofta om en häst som drar eller ligger på i handen. Här menar jag motsatsen. En stark kropp är en kropp som klarar att bära sig själv – inte en kropp som går emot eller vill bli buren.

En hållbart tränad häst känns oftast inte mer stressad av arbete.

Den känns mer stabil. Mer rytmisk, mer elastisk och mer närvarande.

Den behöver inte springa ifrån arbetet.

Den kan stanna kvar i det.

Det är där verklig styrka finns.

Inte i energin.

Utan i bärigheten.

Den viktigaste frågan är inte hur pigg hästen känns

Den viktigaste frågan är:

Hur väl kan hästen utföra arbetet?
Under det här arbetspasset och över tid?
Och hur väl återhämtar den sig under pausvilan och efteråt?

För det är där du hittar sanningen om hästens faktiska fysiska status.

Inte i energin.

📚Vill du läsa mer?