Här utvecklas ekipage
– inte bara prestationer.

Hästar i stiliserat ikonformat visar olika discipliner (dressyr, western/trail, trav, galopp, hoppning, islandshäst och dressyr igen) för att symbolisera bredare perspektiv

Våga titta utanför din egen ridgren

7–11 minuter

Jag är hästtokig sedan barnsben och dressyrnörd sedan sena tonåren.

Och i dressyren har jag har lagt mycket av min tid. Där jag har grottat ner mig i detaljer, balans, timing, hjälper, biomekanik och utbildning.

Och jag älskar det!

bild på ett antal bokryggar som symboliserar flera olika hästdiscipliner och vikten av att lära av andra ridgrenar för att utvecklas som ryttare och instruktör.

Men ju längre jag har arbetat med hästar och människor, desto tydligare har en sak blivit för mig:

Vi utvecklas enormt mycket när vi vågar titta utanför vår egen disciplin.

Inte för att vi ska sluta vara det vi är.
Inte för att alla grenar ska blandas ihop till någon märklig hästsoppa där allt är samma sak.

Utan för att olika discipliner ser olika saker.

Och ibland blir vi väldigt blinda för det vår egen disciplin tar för givet.


Dressyrryttare och häst rider inne i en genomskinlig bubbla medan ryttare från flera andra hästdiscipliner syns utanför. Illustrationen symboliserar hur en alltför smal kunskapsvärld kan begränsa perspektiven och vikten av att lära av andra ridgrenar.

När kunskapsvärlden blir för liten

Det här märks ofta tydligt när människor vuxit upp väldigt smalt inom en enda gren.

Det gäller inte bara en specifik disciplin. Det händer överallt.

Vi dressyrfolk kan bli så fokuserade på form och uttryck att vi ibland glömmer bort vad som faktiskt skapar dem. En volt kan alltid ridas lite bättre. En nacke kan placeras lite mer ”rätt”. Det är lätt att börja jaga det som syns istället för det som orsakar det vi vill se.

Hoppryttare kan ibland fastna i själva hoppningen. Ambitionen blir högre hinder, fler banor och större klasser, när det som egentligen begränsar ekipaget kanske är styrka, balans, rakriktning eller återhämtning.

Islandshästvärlden har en fantastisk kunskap om gångarter. Samtidigt finns ibland en risk att lösningen på ett gångartsproblem söks i mer gångartsridning, när orsaken kanske ligger någon annanstans.

Trav- och galoppvärlden har historiskt ofta präglats av att framgångsrika träningsupplägg kopieras. Om en tränare får fram vinnare vill andra förstås förstå varför. Det kan leda till mycket utveckling – men också till att vissa arbetssätt reproduceras utan att man alltid funderar över vilka individer de faktiskt passar.

Och egentligen är det samma mekanism överallt.

Många discipliner gör ibland tankevurpan att träna tävlingsresultatet snarare än förutsättningarna för resultatet.

Om westernhästen ska gå lugnt och med låg form i tävlingsmomentet blir det lätt att fokusera på just det uttrycket.

Om dressyrhästen ska bära sig med en högre nackposition blir det lätt att fokusera på hur halsen ser ut.

Om hopphästen ska hoppa stora hinder blir det lätt att fokusera på själva hoppningen.

Men det som skapar resultatet är ofta något annat:

styrka, balans, koordination, förståelse, kommunikation, återhämtning, motivation och hållbar träning över tid.

Syftet här är inte att racka ner på någon disciplin. Tvärtom.

Alla discipliner har styrkor.

Alla discipliner har också sina blinda fläckar.

Och det är egentligen helt naturligt.

För om man hela sitt liv har rört sig inom samma system, hört samma språk och sett samma ideal, då börjar man lätt tro att det är det enda sättet att se på hästar.


Hästar i stiliserat ikonformat visar olika discipliner (dressyr, western/trail, trav, galopp, hoppning, islandshäst och dressyr igen) för att symbolisera hur bredare perspektiv kan utveckla både ryttare och instruktörer.

Därför tror jag på breda perspektiv

En av anledningarna till att jag tycker om att prata med människor från olika delar av hästvärlden är just detta:

Hur många olika sätt det finns att se på hästar, träning och ridning.

Ju fler perspektiv jag möter, desto fler frågor börjar jag ställa mig själv.

Jag tycker det är fascinerande att höra galoppfolk resonera kring kondition, framåtbjudning och prestation. Att höra varför jockeys rider med så korta stigläder. Hur små förändringar i vikt kan göra skillnad. Hur mycket fokus som läggs på att hästen ska kunna använda sin kropp effektivt under hög belastning.

Travvärlden har gett mig många tankar kring arbetskapacitet, träningsplanering och återhämtning. Hur ser en träningsvecka ut och hur varieras belastningen? Hur bygger man kapacitet över tid utan att hästen går sönder?

Westernryttare har många gånger fått mig att fundera över kommunikation och inlärning. Hur små och lätta hjälperna kan vara när hästen verkligen förstår uppgiften. Men också hur stor vikt som läggs vid timing eller vid smart inlärning. Hur noggrant många funderar kring vilka signaler hästen faktiskt lär sig att svara på och hur mycket det jobbas med hantering och lydnad.

I hoppningen blir det tydligt hur viktigt det är att det grundläggande arbetet faktiskt fungerar.

Har du en fungerande förhållning? Svarar hästen på hjälperna? Kan du påverka steglängd, tempo och balans när det verkligen behövs?

På många sätt blir hoppningen ett kvitto på sådant som vi dressyrryttare tränar varje dag. Lösgjordhet, balans, styrka, bärighet och kommunikation. Men i hoppningen sätts det på prov på ett väldigt konkret sätt.

Islandshästvärlden har i sin tur lärt mig att uppskatta känslan för takt, rytm och sits.

Skickliga islandshästryttare vet hur mycket små förändringar i ryttarens balans kan påverka hästen. Att sitta mitt över hästen är inte bara en estetisk fråga. Det är ofta avgörande för att hästen ska kunna behålla rätt takt och rätt gångart.

Hamnar du lite ur balans på många hästar kanske hästen spänner sig, tappar rytm eller förändrar tempot.

På en islandshäst kan den helt enkelt byta gångart.

Då blir sitsens betydelse väldigt tydlig.

Och så här fortsätter det.

Ju mer jag lyssnar på människor från olika delar av hästvärlden, desto fler perspektiv hittar jag.

Men ibland är det inte ens själva ridningen som är mest intressant.

Det kan vara hur människor tänker kring hästhållning.
Rutiner.
Miljö.
Mentalitet.
Träningsupplägg.
Återhämtning.
Hållbarhet.

För hästar bryr sig faktiskt ganska lite om vilken logga som sitter på jackan.


En person som tittar ut över hästar som utför olika discipliner för att symbolisera hur bredare grund och kunskaper kan ge fler verktyg

En bred grund ger fler verktyg

Det här är något jag själv har funderat mycket över genom åren.

Jag har ridit för många tränare.

Precis som många andra har jag haft mina återkommande tränare som följt mig under lång tid. Men jag har också tagit chansen att rida för tränare från andra håll, titta på träningar, lyssna på resonemang och diskutera hästar med människor från olika discipliner.

Det har varit otroligt lärorikt.

Det vi ser är sällan hela bilden

Samtidigt har det också lärt mig en viktig sak:

Man behöver vara försiktig med de slutsatser man drar från läktaren.

Att se en häst under några minuter av ett ridpass är lite som att se ett fotografi och tro att man känner hela historien bakom bilden.

Man ser bara en liten del av sammanhanget.

Vilken plan tränaren har.
Vad ekipaget arbetat med tidigare.
Vilka styrkor och utmaningar som finns.
Vad målet med passet egentligen är.

Det är lättare att ha åsikter än att förstå sammanhang.

Men ibland har jag ändå gjort observationer som fått mig att fundera.

Jag har exempelvis ridit för tränare från mer specialiserade discipliner där jag i praktiken gjort ungefär samma övningar som jag gjort för tränare med en bredare ridbakgrund.

Skillnaden har inte varit att den ena tränaren varit bättre än den andra.

Men ibland har mängden verktyg, förklaringsmodeller och alternativa lösningar varit större hos den tränare som haft erfarenhet från flera olika håll.

Kanske är det inte så konstigt.

Om du under många år har arbetat med dressyr, markarbete, hoppning, unghästar, rehabilitering eller andra typer av ekipage får du fler referenser att jämföra med.

Du har fler sätt att beskriva ett problem.

Fler sätt att analysera det.

Och fler möjliga vägar framåt.

När bredd möter spets

Det har också fått mig att fundera över vad som egentligen kännetecknar riktigt skickliga specialister.

För de skickligaste specialister jag mött har ofta haft något gemensamt.

De är inte bara specialister.

De har en spetskompetens inom sitt område, men också en bred förståelse för sammanhanget runt omkring.

De kan sitt ämne på djupet, men de förstår också hur det hänger ihop med träning, inlärning, hästhållning, fysiologi, utrustning, ryttaren eller andra faktorer som påverkar resultatet.

Kanske började de med en bred grund och specialiserade sig senare.

Kanske började de inom ett smalare område och breddade sina perspektiv med tiden.

Vägen dit är egentligen mindre viktig.

Det viktiga är att de sällan verkar vara begränsade till ett enda sätt att tänka.

Det betyder inte att specialisering är dåligt.

Tvärtom.

Specialister behövs.

Men jag tror att vi ibland underskattar värdet av att också ha en bred grund att stå på.

För ju fler perspektiv vi har mött, desto större chans att vi hittar rätt verktyg för just den häst som står framför oss.


Det handlar inte om att kunna allt

Jag tror inte att man måste hålla på med alla discipliner.

Du behöver inte börja hoppa terräng bara för att du rider dressyr.
Och du behöver inte köpa islandshäst för att förstå islandshästar bättre.
Du behöver inte börja köra travhäst.

Men jag tror att vi mår bra av att vara nyfikna.

Av att våga lyssna.
Våga observera.
Våga fundera.

Vad ser och gör de som jag missar?
Vad är de skickliga på?
Vilka problem har deras värld tvingat dem att bli bra på att lösa?

För ibland hittar vi perspektiv som gör oss bättre — även i vår egen disciplin.


En person med ett block och penna i knät som tittar ut över hästar som utför olika discipliner för att symbolisera hur nyfikenhet är utvecklande

En riktigt bra instruktör vågar vara nyfiken

Jag tror att det är lätt att bli osäker när man tittar utanför sin egen värld,

för då upptäcker man snabbt hur mycket man inte kan.

Men det är också där utvecklingen börjar.

För mig handlar det inte om att lämna dressyren.

Det handlar om att förstå hästar bättre.

Och hästar är större än våra discipliner.

De följer inte våra gränsdragningar.
De bryr sig inte om vilken gren vi tävlar i.
De fungerar fortfarande som hästar — oavsett om de går Grand Prix, töltar, hoppar terräng, gör reinback eller drar en sulky.

Ju fler perspektiv vi vågar titta igenom, desto större chans att vi faktiskt ser hästen framför oss.

Kanske är det där verklig kunskap börjar?

När vi vågar vara tillräckligt trygga i det vi kan för att också vara nyfikna på det vi inte kan.

För kanske är det just där vi möts.

Dressyrryttare, hoppryttare, islandshästfolk, westernryttare, travmänniskor, galoppfolk och alla andra.

Inte för att bli överens om allt.

Utan för att upptäcka hur mycket vi faktiskt kan lära av varandra.


Läs mer: Våga titta utanför din egen ridgren


👉 Integrerad ekipageutveckling och grundpelarna

Här är några intressanta blogginlägg:


👉 Om du nu är nyfiken på mig så kan du läsa här

Om du vill ha hjälp att bena ut vad just din häst försöker förmedla, hör av dig